Bill Laswell
Against Empire
M.O.D. Reloaded
* * * *
Det är lätt att glömma bort att en stor del i Bill Laswells musikaliska gärning ligger i hans roll som musiker. I många kretsar ses han fortfarande mest som producent. Naturligtvis är han även det fortfarande parallellt med basspelet, inte minst på sina egna plattor, men idag verkar en hel del av hans musiksamarbeten vila på de kontakter han som producent gjort genom åren.
Under de senaste 30-40 åren har han ständigt varit produktiv, många gånger bakom flera plattor årligen. Säger man ”senaste plattan” så blir det lätt att ha fel då det kan komma en ny, oannonserad redan nästa vecka, eftersom han verkar med många produktioner samtidigt som ges ut så snart de är kompletta.
Hans (just nu) nya album ’Against Empire’, känns verkligen som ett projekt där alla bitarna plötsligt föll på plats och lika plötsligt gavs ut. Plattan är stjärnströdd vad gäller medverkanden, flera har han själv producerat, och antalet antyder att man spelat in lite nu och då istället för under en och samma studiorepa.
Komponerat av Laswell, på bas och effekter. Medmusikerna är Herbie Hancock, electric piano, Pharoah Sanders, saxofon (även Peter Apfelbaum som dessutom spelar flöjt, keyboards), Jerry Marotta, trummor (även Chad Smith, Hideo Yamaki, Satoyasu Shomura) samt Adam Rudolph, percussion.
’Against Empire’ är kanske det mest sammanhållna Laswell gjort på mycket länge. Liksom kollega Jah Wobble har han i mina öron för länge och för ofta lagt för mycket krut på dub, men lustigt nog kan man spåra den kommande ändringen via en droppe av det jazzflyt som han presterade i förra årets samarbete med just Jah Wobble på den gemensamma ’Realm of Spells’. Men som basist är Laswell så oerhört mycket mer mångsidig.
Det som vi får på ’Against Empire’ är skenbart en mix mellan fusion och contemporary jazz. Det låter mycket storstadsjazz, inte minst från saxofonerna och även från några tröttsamma solopartier där keyboards tillåts hålla låda lite för länge (Hancock får ursäkta). Det är just Laswells basspel och varierade klang som är limmet i och mellan låtarna.
Intressant är också att han så renodlat låter jazzen ta ton i sitt musikaliska uttryck. Men det har väl alltid funnits där, intresset, och han erkände när jag intervjuade honom att Miles Davis var ett drömprojekt då ännu ouppfyllt. Men jazz i Laswells spel stannar inte vid det. På de endast fyra spåren (mellan 11 och 18 min långa) ryms en hel del godbitar för jazzpubliken, men Laswell litar också till sitt ursprung bland experiment och genrelöst ös, så därför drar han sig inte för att spetsa med både rock, funk och harmolodics.
Resultatet är lika intressant som markeringen att han fortfarande har mycket nyfiket ös i sig.
Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 10-2020 /c MatsLundgren.se