BILL LASWELL är mannen som producerat storheter som Mick Jagger, Yoko Ono, Herbie Hancock m fl förvånar nu världen med att stå som producent på Motorheads nya LP ’Orgasmatron’.
För alla som någon gång kommit i kontakt med någon av mannens alla produktioner, vet att han gjort sig känd som fanbärare av electro, hip hop, funk, och nyskapande musik. Men var passar då heavy metal in i bilden?
Omtryckt! Publicerat: Slitz nr 7/8- 860826
30-åringen Laswells uppväxt i MC 5s, The Stooges och Funcadelics Detroit är en faktor. Hans egna utflykter med gruppen Last Exit en annan.
– Den bästa semestern jag kan tänka mej, sa Laswell när jag träffade honom i våras.
Last Exit bultar sansen ut friformjazzen och skapar hardcore av den. Ungefär samma sak står Motorhead för på nya LPn. Inte så att symbolerna inom heavy metal blir aptitligare, men Laswell har skurit fram genrens brinnande attack.
Egentligen helt logisk eftersom han nyligen förvandlade Public Image Ltd’s senaste LP till hårdrock med hjärnsubstans med hjälp av musiker som Steve Vai (tidigare gitarrist med Zappa, nu i David Lee Roth’s nya band), Ginger Baker (en gång trummis i Cream) m fl.
Bill Laswell producerade, deltog i låtskrivandet, arrangerade och spelade. Men kanske mest av allt: exponerade sin talang i att dra in olika slags musiker till en vinnande kombination.
Så här sa John Lydon om Laswells mix:
– Förbannat bra folk. Det finns några afrikaner inblandade också, och en kille som heter Shankar på fiol och Sakamoto på keyboards. Ingen dålig uppställning. Det var som att vinna med 10-0 redan före avspark.
Och Laswell själv säger om sina produktioner:
– Mina förpliktelser är inte gentemot skivbolaget, inte gentemot managementet, inte ens gentemot artisten eller mig själv – de är till själva skivan. Den har sin egen identitet i det läget.
– Det jag gör har inget med karriär att skaffa. Jag anser inte att jag konstant måste stiga uppåt, jag har aldrig betraktat det på det sättet…
Laswell som med sin bas livnärde sig som studiomusiker, kom till New York 1977 när band som Talking Heads, Lounge Lizards, Television höll på att formeras. Och han spelade med gäng som James Chance’ Contortions och DNA. Han bildade snart trion Material som öste inspiration ur den newyork-ska subkulturella musiken. Laswells talang som producent glödde i ett produktionsklimat präglat av fritt flödande korskulturella utbyten av idéer.
Men hemligheten med Laswell är hans förmåga att lyssna och föreställa sig vad oväntade musikerkombinationer tillsammans kan åstadkomma. Så t ex arbetade både Herbie Hancock, Yoko Ono och Mick Jagger med afrikanska musiker.
Fast Jaggerprojektet var Laswell nära att hoppa av, trots lärdomarna.
– Du lär dej många saker. Jag lärde mej mycket om tålamod med Jagger. Du lär dej mycket om politik, hur branschen fungerar och hur artister av en viss storlek förhåller sig till människor som är helt okända.
Närmast kommer produktioner med Sun Ra, Ornette Coleman, Peter Brötzmann, Sly Stone and Bass Invaders (dvs Jamaladeen Tacuma, Jonas Hellborg, Jaco Pastorius och Laswell själv). Och sannolikt också Miles Davis.
Alla inviterade till Laswells dukade bord. Eller som trummisen Ronald Shannon Jackson uttrycker saken:
– Att låta Laswell producera är som att komma till köksmästaren på en lyxkrog, efter att ha ätit på McDonalds alla dessa år.
MATS LUNDGREN/Fuzebox
En sönderredigerad version publicerades i Slitz nr 7-8/ 860826. Originalet återpublicerat här 2021 c/MatsLundgren.s
