CAMOUFLAGE
Camouflage
Silcence
Omtryckt! Publicerat: Schlager nr 4 – 30 april 1985
Första mötet med Camouflage blev en kollision mellan tankar och känslor.
Demokassetten tangerade The Cures pop både i idé och i uttryck. Men till skillnad från andra som försökt fanns här en kärna av originalitet, ett egensinne som gav förutsättningar att särskilja istället för att sammanblanda.
Drygt ett år senare gör Camouflage en strålande Lp-debut. Visserligen hör jag fortfarande mer engelska influenser än svenska. och fortfarande sammanfaller gruppens melodispråk en hel deI med Cures.
Men – här finns en väsentlig skillnad – idag hämtar Camouflage inspiration från samma energidepå som Robert Smith, inte från The Cure.
Det finns inget kopierande i Ola Jörhalls höga röstläge, hans fraseringar, sologitarren eller i melodivändningarna där en vers når sin topp för att falla nedåt men som hittar en oväntad hylla att leva vidare på.
Det är ett sätt att arbeta som passar Camouflage utmärkt likaväl som Cure.
Och därmed slutpratat om The Cure.
Om man ska försöka positionsbestämma Camouflage, så har dom sin hemvist i pop men kryddar den med ett stort mått av episk rock.
Deras styrka är flykten i melodierna och den lätta känslosamheten av underliggande vemod.
Basisten Elisabeth Johnssons fiol är både sorgsen och dramatisk. I Inge Mårtenzons trummor och Ingemar Karlssons gitarr finns styrkan att bryta sig vidare och lngvar Larssons keyboards accentuerar envist hoppet.
Producenten Henrik Cederberg har mycket varsamt benat upp ljudbilden och med millimeterprecision petat in ett gamelankeyboard (”Feber”), några avlägsna tamburiner och en mördande akustisk gitarr (”Syster sol”), metallbeslagna trumrapp (”Figurer”) – oerhört känsligt gjort med stora explosiva återverkningar.
Jag kan inte påminna mej någon svensk debut som har haft ett så färdigt sound.
Däremot har jag lite svårt att orientera mej i Ola Jörhalls späckade bildspråk – förutom ”Tornman” som rakt fångar Olas övriga texters innehåll ay förgänglighet och rastlöshet – perfekt stämningsläge för gruppens musik…
Om jag nu bara har lovord för debuten, så har jag ändå önskemål om fortsättningen.
Idag har musiken en intravenös passning.
Det finns inte en repa, inte en fläck.
Nästa gång vill jag ha en spricka i tryggheten.
Något som oroar eller överraskar – en ramsprängare helt enkelt.
Nej, det är inte att begära för mycket.
Camouflage har bara tagit första steget på den väg som bär till svindlande höjder.
Camouflage siktade mot, och kapade, trädtopparna.
Sikta nu mot den femte stjärnan som låg inom räckhåll.
Ni har styrka nog att visa hur även svenska grupper kan utföra stordåd.
Mats Lundgren
Ursprungligen publicerad i Schlager nr 4-850430, återpublicerad här 2023 © MatsLundgren.se
