Cloud Nothings
The Shadow I Remember
Carpark
* * * *
När Cloud Nothings på sin nya platta återvänder till Steve Albinis studio Electrical Audio, finns det förstås mycket att berätta.
Jag ska försöka hålla mig hyfsat kort.
Lyssnar man på albumet med dammsugaren påslagen låter det mycket Stiff Little Fingers (SLF).
Lyssnar man utan dammsugare ligger känslan mycket närmare Eleventh Dream Day (vilkas senaste platta ’Since Graced’ tyvärr var så blek jämför med lysande ‘Works For Tomorrow’ , att jag inte kommer recensera den, nu vet ni det).
Du som kan din ’Works For Tomorrow’ vet att bandet här på något mystiskt sätt fick ihop ganska traditionell indierock med sång och gitarrer som emellanåt gärna flirtade med det atonala. Det sprutade självförtroende och förnyad lust till musiken trots 17 års kämpande.
Lite av samma möter oss på ‘The Shadow I Remember’. Cloud Nothings förra var en högljudd katastrof (”ren skrivkramp”), faktiskt det dåliga självförtroende jag misstänkte och så långt ifrån fantastiska ‘Life Without Sound’ som var en formidabel hyllning till förebilderna (se Hifi&Musik nr 4 – 2017).
Killarna hörde tackolov av sig till Albini, som faktiskt råddade ljudet på deras framgångsrika album ’Attack on Memory’ (2012).
Och hans närvaro brukar locka fram det bästa ur varje artist han tar sig an.
Jag hade väl kanske hoppats på mer, men Albini gör ett fint jobb här – killarna lyfter sig i håret.
Cloud Nothings är i grunden ett punkband, det hörs fortfarande. När sångaren Dylan Baldi blir desperat på rösten, låter han lite som Jake Burns, på samma sätt som gitarrerna är ivrigt sysselsatta med riffbaserade melodier och allt, precis som den fräschör SLF hade.
Att Cloud Nothings texter handlar mindre om att desperat förstöra och typ ”samhället är skit” får tolkas som mognad. I texterna här antyds både dåligt självförtroende och längtan efter kärlek. Och toppa sen med melodier som har en gnutta pop i sig, så har du ‘The Shadow I Remember’ i ett nötskal.
Fast den som gillar bara punk kommer säkert tycka att allt jag skrivit är skit, för att sen älska den här plattan av helt andra skäl.
Recensionen är även publicerad i Hifi & Musik nr 9/2021 c MatsLundgren.se