FRANK ZAPPA
ISSTADION,
STOCKHOLM
Omtryckt! Publicerat: Schlager nr 97 – 2 okt 1984
Säkert är Frank Zappas musik bara en svag vindpust av allt det som rör sig i hans huvud.
Men en vindpust som mestadels är en stormvind i intensitet och sarkastiskt engagemang.
Zappa lade in en långspurt direkt, och spelade nonstop i en dryg timme.
Blandade upp merparten av det gamla materialet med några nya låtar.
Spädde på ytterligare en halvtimme med extranummer.
l bandet bakom honom står grabbarna som hunnit vara med ett tag och bli rejält inskolade. Robert Martin, Scott Thunes, Chad Whackerman och den lysande nykomlingen på keyboard Allan Zavod.
Men det är främst gitarristerna och sångarna lke Willis och Ray White som är tummen och pekfingret på Zappas högerhand. Det är dom som trogna originalet ändå vågar tolka Zappa
Och denna kväll lade dom till och drog ifrån i så fnittrigt rus att det smittade av sig på både band och publik.
Zappa stod långa stunder med ett härligt leende på läpparna och hade stora bekymmer emellanåt att sjunga istället för att skratta fram texten.
Uppsluppenheten var kanske det som mest skymde Zappas häcklanda lyrik om samhälle, droger och sex.
Zappa har idag sin starkaste sida just i textdelen av sina kompositioner.
För musikaliskt blev konserten mer en familjeföreställning, där publiken ofta fick känna igen sig.
Hans konstmusikaliska projekt gav tråkigt nog inte några större återverkningar under detta femtonde besök i landet.
Men den masugn till idéalstrare Zappa har på insidan av skallen, hindrar honom från att bli ett ringvrak av greatest hits.
Hans ambitioner sträcker sig längre än så här.
Men ikväll ville han bara ha kul.
MATS LUNDGREN
Ursprungligen publicerat i Schlager nr 97-841002, återpublicerad här 2023 © MatsLundgren.se
