För 20 år sen gav hans trumslag eko i resten av rockvärlden. Ginger Bakers stockar var ett skyddsnät under ”Slowhand” Claptons gitarr samtidigt som dom piskade på den redan hetsige sångaren och basisten Jack Bruce. Cream blev den första supergruppen, och trots sönderfallet efter bara två år, orsakade trions speltekniska briljans chockvågor ända fram till idag.
Efter nästan fem års frivillig exil från rampljuset, spårades Ginger Baker upp av Bill Laswell, och hans comeback startade förra året bakom trummorna på PiL’s ‘Album’ för att följas upp med solodebuten ‘Horses & Trees‘.
Nystarten innebar samtidigt en dust med den nya tekniken. Ginger Baker är 48 år idag och spelar fortfarande på Ludvig.
Hans trumkarriär började i 15års-åldern bl a hos Alexis Korner och Graham Bond; gäng som grundade sitt spel på en stadig känsla för jazz. Baker betraktar sig fortfarande som jazztrummis.
– På den tiden ståbasen användes behövde man aldrig micka upp ett trumset, säger en något grånad Ginger Baker och suckar med ögonen när jag i januari träffar honom i artistlogen på Fasching i Stockholm.
Under de dryga 30 år Baker lämnat bakom sig som musiker, har mycket av nyanserna gått förlorade. Dynamiken skapas nu oftast i efterhand vid slutmixen av en inspelning. Innebär det att han samtidigt blivit motståndare till den tekniska utvecklingen?
– Nej, absolut inte. Det går att krama fram en del fantastiska ljud, som att lägga till elektroniska effekter du inte kan uppnå på annat sätt. Vi satte t ex Harmonizers på trummorna när vi gjorde min platta. När du hör hur det låter tänker du ”Vafan var det? Var det jag?” Fantastiskt! Bill (Laswell) är verkligen intresserad av all den här nya tekniken, och att arbeta med honom var enastående. Han plockade verkligen ur mej saker.
– Jag har också experimenterat en del med dom här elektroniska trummaskinerna som DMX. Har t o m spelat mot dom, och det är kul eftersom dom håller en perfekt takt.
Men är det nånting att sträva efter som mänsklig trummis; den perfekta takten?
– Nä, om man ser det på det sättet kan man lika bra glömma det. För tid är en dimension, på samma sätt som att en bordsskiva har dimension. Och tid är alltid perfekt, i alla intervaller.
Även om hans hjärta vurmar om enkelheten, ser han den nya tekniken som en faktor där att användas i egna syften. Trots att en trummaskin håller en exakt takt, så klarar den inte att fylla i dom mänskliga variationerna.
– Lägger du dina trummor på en tape där dom andra musikerna redan stämt av rytmen genom en trummaskin – ja, då håller dom redan takten och du slipper problemet med att försöka hålla ihop det hela. Men ofta tvingas man som trummis arbeta med musiker som saknar känslan för tidsfaktorn.
– En högljudd gitarrist och basist börjar tänja takten. Och det gör att du som trummis får mycket svårt att lägga en stabilitet i den. När gitarristerna drar åt olika håll, blir trummisens roll att binda ihop allt, även om det ibland låter som att man drar upp tempot. Men oftast är det gitarristerna som är orsaken till det. Och det gör mej galen, för tvingas man hålla i ankaret innebär det att jag inte kan tillföra min bit utan istället hålla ihop dom.
– Trummor är mer än ett internationellt språk, för tid är intimt relaterad med rytm.
Med Cream var det annorlunda, dom var helt ense om tidsfaktorn. Det var inte ovanligt att man under inspelningen av en låt gjorde flera omtagningar för att skapa möjlighet till ett senare bästa val. Och samtliga omtagningar var exakt lika i tidslängd. ”Telepati”, förklarar Baker:
– Tid är naturligt. Om du kopplar av och är lycklig, så blir ditt spel i fas med tiden. Det är på samma sätt som när du går över ett golv, fram till dörren, öppnar den, stänger den – rörelseschemat finns där, du tänker inte på den. Du gör det bara, på samma sätt kan du uppnå koordination med tiden i ditt spel.
Själva upprinnelsen till den magiska tidstrion Cream var inte, som legenden säger, resultatet i en läsaromröstning. Enligt Baker, tog han initiativet i juni 1966 då John Mayall’s Bluesbreakers – en upplaga där Clapton och Bruce tillfälligt ingick i – spelade i Oxford:
– Jag åkte dit för att föreslå Eric att bilda band med mej, även om jag just för den kvällen blev ombedd av John Mayall att sitta in på trummorna. Men idén till Cream fanns alltså redan då.
Genom åren har det talats om olika försök att återbilda Cream. Sant?
– För länge sen, när jag var pank förde jag saken på tal. Jack ville för han hade också dåligt med pengar, men Eric sa nej. Idag vill inte jag.
Ändå har trion spelat ihop med varann under åren i olika kombinationer under andra artisters projekt. Och nyligen spelade Baker ihop med Bruce i Nice. Baker tyckte tillställningen var piss och bröt sitt engagemang efter tre dagar utan att kvittera ut arvodet. Bruce däremot, var överväldigat positiv.
– Vi mötte även Eric i Nice, men jag upptäckte att jag inte hade mer att säga till honom. Han är en total främling för mej idag. Eric pratade med Jack, och sen krökade dom tydligen sig fulla och bestämde sig för att återbilda Cream.
– Jack ringde mej och sa att det var på gång. Jag sa att jag aldrig kommer göra det. Då sa han att dom skulle skaffa en annan trummis. I don’t care…
Sen sex år tillbaka håller Ginger Baker på med sina memoarer från den här tiden (”Confession of a kazidweller”: En knarkares bekännelser) som lär förtydliga vad som hände under Creamtiden.
Baker har idag blivit kvitt det tunga drogbruket, och efter ett misslyckat utbrytningsförsök med några år i Nigeria (med spel bl a med Fela Kuti) är han idag först och främst olivfarmare och hästkarl på en italiensk bergsluttning.
– Det var omöjligt för mej att bo i England av många skäl, dessutom fanns det inte olivträd som jag älskar lika högt som nu mina hästar. Jag bärgar själv ett halvårs förråd av hö på mina ägor, det är hårt arbete men väldigt berikande. Trots det har jag inga inkomster från min mark, jag skulle aldrig överleva om jag inte fortfarande fick en del royalties från Cream-tiden.
– Jag har varit död flera gånger, så det spelar egentligen ingen roll hur folk lär komma ihåg mej när jag är borta. Det räcker att dom minns att Ginger Baker var en som spelade trummor!
c MATS LUNDGREN/FUZEBOX
Detta är originalversionen av artikeln och inte den söderredigerade trasa som Slitz/Ljud publicerade i nr 8703 /23 mars 1987.
Återpublicerad c/Mats Lundgren.se 2019
