Holger Czukay och Jah Wobble, två mycket avgörande namn inom den sökande och nyskapande musiken. En tysk och en engelsman, den ena nästan dubbelt så gammal som den andre, en föredrar vin – den andre älskar öl, en väljer ord med precision medan den andre bjuder frikostigt av erfarenheter och åsikter.
Två motsatser?
Den gemensamma nämnaren är alldeles för stark. I sin musikerroll ser de sig som förmedlare av en ”utifrån kommande kraft” och som kompositörer kan de styra den.
”Att ständigt vara lyhörd och aldrig sluta växa” är deras arbetsdevis.
”It don’t mean a thing if you aint got that swing”.
Publicerat: Schlager nr 93 / juni 1984
Känns frasen igen? Men den handlar inte om att få upp farten och knyckarna i en låt, än mindre om golf.
Det handlar om en hemlighet, ett flöde av rytm som med stor precision undviker att vara exakt – den exakta takten från t ex en taktmaskin är död. ”Swing” är ett västerländskt uttryck på en företeelse som är mycket vanlig inom etnisk musik; de japanska Kodotrummarna likaväl som gamelanska musiker m fl vet att vem som helst som är intresserad kan häva känslan av tid och rum med hjälp av ”the swing”.
Förra året kunde vi höra ett västerländskt försök att fånga fenomenet på mini-LPn ’Snake Charmer’! Bland andra återfanns här Jah Wobble och Holger Czukay, som under ledning av producenten Frances Kevorkian, byggde musiken på tunga rytmer och starka influenser från både Asien och Afrika.
Under andra veckan av juni släpptes i England Holger Czukays nya LP ’Der Osten lst Rot’, där även denna filosofi kan spåras.
Czukay, liksom jag, befann sig i London just då – mötet var oundvikligt. Speciellt som jag ett dygn senare skulle på fotboll med hans vapendragare och Tottenham-supporter Jah Wobble.
– Jag blev attraherad av rockmusiken eftersom rytmen i den är så elementär, vilket gav hopp om att även jag skulle kunna lära mig den, avslöjar Czukay där vi sitter i ett litet kafé och läppjar på en fantastisk apelsinjuice.
– Men jag har mina tvivel på rockmusiken så länge den inte visar en identitet, karaktär och sanningen – så länge den bara är en naken kalkyl.
Trots att jag inte träffar honom och Wobble samtidigt, är det ändå som om vi tre suttit och pratat. Osökt upptäcker jag efteråt att vi i stort sett diskuterat liknande saker, vilket visar hur lika tankebanor de båda har. Och hur stark respekt de har för varandra.
– Afrikanerna hävdar att all musik i världen kan pressas in i ett enda trumslag, så länge som detta enda slag är sant. Jag har erfarit den känslan av en naturlig rytm, den flytande rytmen, säger Holger Czukay och fortsätter:
– Jah Wobble är en unik basist. Han påminner mej om alla dessa gamla jazzmusiker. Du kunde höra vem som spelade genom deras personlighet: Louis Armstrong, Charlie Parker, Lester Young, Ben Webster, Dizzy Gillespie, Charlie Mingus – alla hade ”swingen”. Du hör när det är Jah Wobble som spelar.
– Holger berättade först ett år efter det att vi träffats att han var tveksam mot mej, avslöjar Jah Wobble. Han sa: ”Först drack du bara öl – och jag är tveksam mot öldrickare – men sen drack du vin, och då var det helt okey”.
BRED MUSIKSMAK
Trots den stora åldersskillnaden, Czukay är 46, Wobble 25, har de mycket gemensamt.
Först och främst i den tyska kompositören och läromästaren Stockhausen. Holger hart o m studerat hos honom. Stockhausen undervisade inte folk, han frammanade det som redan fanns där.
– Det Holger i sin tur tog fram hos mej, eftersom han har en klassisk musikbakgrund, var respekt för musik. Även om det bara gäller en treminuters rocklåt – respektera den, ha en kompositör-attityd. Holger har lärt mej att komponera och att använda redan befintliga ljud.
Holger Czukay har kompositörskunskaper. Han har studerat de stora klassiska mästarna som Beethoven, Bach etc, och hur än hans musik låter så är den komponerad – inte improviserad. Under de nio år han var med de tyska experimentalisterna CAN; växte hela tiden nya idéer upp om vad som borde prövas i musikväg. När CAN hamnade i dvala runt -78 fortsatte Czukay att arbeta i sitt musiklaboratorium i Köln. I nära samarbete med Conny Plank har han medverkat på en rad andra artisters låtar – nu senast på Japan- vokalisten David Sylvians LP.
Hans egen Lp-produktion inbegriper de märkliga ’Movies’, ’On The Way To The Peak Of Normal’ och den nya ’Der Osten lst Rot’. Czukay är en mycket öppensinnad person och har en bred musiksmak. Avsaknaden av barriärer gör att han gillar allt från etnisk musik från Japan, afrikansk stammusik, kinesisk opera till Beethoven m fl.
H O L G E R C Z U K A Y
”Jag vill göra påven till Popstjärna!
Vad han behöver är ett bra band!”
Utan att blinka avslöjar han också att ZZ Tops gitarrmusik tillhör en av favoriterna liksom Killing Joke, Brian Eno, John Hassell, Eurythmics m fl. Wobble tillägger dagen efter, att Holger även har uttryckt sin beundran för artister som Status Quo, Keith Richard och Motorhead.
Czukay är känd för sin sk cut up-teknik, att använda inspelade ljud och bearbeta dom in till något annat. Men hela tiden med en rytm i botten.
– Karlheinz Stockhausen (vilken Holger studerat för/min.anm.) arbetade mer med papper och penna, men det är inte min tripp. Jag hatar papper. Istället har elektroniska media möjliggjort ett hörbart resultat av kombinationen starkt kompositörskap – starka musiker. Och få det direkt i öronen på folk.
– Effekten blir att gapet mellan kompositören-utövaren saknas, dom blir en och samma person – och det intresserar mej.
NYA TEKNIKEN KAN INTE SKAPA STOR ”SWING”
Holger blir ofta beskriven som ett mellanting av Graucho Marx och Albert Einstein. Utseenden lockar väl förstås, men liknelsen är kärleksfullt gjord och fångar dessutom kombinationen humor och intelligens. Det som börjar som stort allvar kan mycket väl sluta med ett gapskratt och tvärtom. En egenskap som är en tillgång och som följt honom genom åren. Förmågan att se det dråpliga i det tragiska och vice versa.
Temat för den nya LPn är hämtad från något han läste i ett tyskt magazine, att Folkrepubliken Kinas ledare förbjudit rockmusik p g a dess dekadenta påverkan, en mental förorening. En attityd han misstänker kommer sprida sig, redan nu finns liknande signaler från Sovjet.
– För mig är kinesernas uttalande intressant, eftersom jag har mycket goda erfarenheter från dem. Jag respekterar djupt deras attityd och kritik av musiken – att folk blir våldsamma och alkoholister av den m m. Om dom menar den utbytbara musiken, så har dom rätt. Den musik som bara är funktionell i det avseendet att den ger pengar. Den drabbar folk som öronmask.
Öronmask är, som vi alla vet, den slutgiltiga åkomman som när den kryper in i en val eller delfin, förstör djurets orienteringsförmåga och får det att simma upp på land.
– Men uttalandet kommer från Kinas politiska ledare och politiker har aldrig haft någon förädlad känsla för musik – så säkert finns det ett dolt motiv bakom.
– Men jag är ingen cyniker så jag ville reagera på ett positivt sätt. Slå den med deras egna vapen. Så när jag grep mej an Folkrepublikens nationalhymn så ville jag visa att landet är den största rockenroll-nationen i världen. För dom är fantastiska musiker och ett otroligt folk, och så kommer en partifunktionär och säger så där.
– Du kan inte lura ett folk!
– Jag fann rytmen i deras hymn, och den visar vilket afrikanskt land Folkrepubliken egentligen är!
Jah Wobble är mer uttalad politisk, kanske delvis beroende på att där han bor i Londons East End är arbetslöshet och fattigdom starkt påtagliga frågor. Trots att han, liksom Czukays plattor från CAN-tiden, kan leva på den låga men ändå mycket regelbundna försäljningen av tidigare plattor, så håller han sig med en politisk etik.
J A H W O B B L E
”Många imiterar bra,
men själen är inte med.”
– Politik är attityder och handling. Jag kallar mej socialist, men med den nya tekniken behöver vi en ny typ av socialism. Den datoriserade musiken kommer ta över jobb och det vi får höra i framtiden. Endast få musiker klarar att hantera datortekniken intelligent, ex Herbie Hancock – hos honom kan man fortfarande finna spår från Afrika.
– Med den nya tekniken kan du göra ganska intressant dansmusik, säger Czukay, men den används oerhört stelt idag. Taktmaskinen kan aldrig åstadkomma den där lilla justeringen av mänsklighet och aldrig skapa en stor ’swing” på samma sätt som en gång de gamla jazzmusikerna. Dom var inte bara perfektionister.
– Den här precisa ”swingen” är inget annat än en ”dödswing”. Det hela kommer ner till på vilket sätt man betraktar sig som musiker och hur man använder tekniken. Hanterar man den fantasilöst och med penningmotiv blir det bara ”föroreningar”, som Holger uttrycker det.
Han själv håller på att sätta ihop en rad singlar vid sidan av ett ”telefonalbum’ – inspelade meddelande från en telefonsvarare. Wobble är på väg till New York för att göra ett slags vidare utveckling av ’Snake Charmer’ LPn. Om sättningen även inbegriper Czukay denna gång, är ännu oklart. Risken finns att Holger har fått än fler idéer som behöver utforskas.
VÄX IN I DIN EGEN KÄNSLA
Både Wobble och Czukay delar uppfattningen att musiken är en kraft som kommer utifrån. Som musiker har de möjlighet att dirigera och rikta musiken när den passerar igenom dem. På så sätt kan de ge den karaktär, hjärta, liv – inte bara få det att låta som så mycket idag. Men jakten på en ny musikalisk etik är inte något som direkt uppmuntras.
– Jag såg Einstürzende Neubauten i en chokladfabrik i Köln, berättar Czukay. Bara en kritik: självklart kan du banka dej igenom en hel konsert, men glöm aldrig att du måste växa. Du kan starta varhelst du känner dig hemma – från James Last till new wave – men lämna det så fort som möjligt. Väx in i en egen känsla, följ inte slaviskt en idé – för det dödar din kreativitet.
Varken Czukay eller Wobble (trots ’Snake Charmer’s 100 000 sålda ex) har erfarit succé i dess kommersiella mening. Men ingen av dom verkar längta efter den. Speciellt inte Jah Wobble efter den förvirrande upplevelsen att under nio månader ha strulat runt som PiLs basist i USA.
– En skiva är ett musikstycke som är ett levande väsen i sig själv, förklarar Holger och fungerar samtidigt som talesman för dem båda. Den banar sin egen väg, du kan hjälpa den lite men inte betvinga den. Vi vet hur betvingad musik låter, eller hur?! Visst tjänar du massor med pengar, men du blir inte lycklig.
– Plötslig succé är rena skräcken. Först kräver den saker av dej du inte är beredd att göra, sen slutar du växa. Och du får problem med skattemyndigheterna också.
MATS LUNDGREN © 1984
Publicerat: Schlager nr 93 /1984-06-13
Återpublicerad matslundgren.se © 2017
Se även:
