BASE ONE. MUSIK. INTERVJU. Matt Johnson är mannen bakom THE THE som snart har sitt fjärde album ’Mind Bomb’ ute.
Nya singeln ”The Beat(en) Generation” förklarar något av hans bitterhet över dagens ungdom och deras oförmåga att ta vara på sin rätt. Men det är nästa singel ”Armageddon Days” som väckt mest rabalder.
Den tar upp de religiösa bristerna hos utövarna av dagens religioner i en tid då hoten duggar tätt från den muslimska världen och kristendomen har en teve-bild av verkligheten som verkar vara sponsrad från USAs bibelbälte.
’Mind Bomb’ är en hemlighet än så länge och Johnson ger inga intervjuer. base one lyckades ändå få ett exklusivt samtal i London med mannen som anser att han överträffat intensiteten hos sin förra lysande LP.
Skivbolaget CBS lyssningsrum ligger undangömt i västra London. Det är här jag träffar Matt Johnson för att få höra fyra spår från The The’s nya album. Förhandskassetter på LPn? Glöm det, det här är en jätte. Allt finns under pressening till releasedagen.
Ur två gigantiska högtalare strömmar den senaste singeln ”The Beat(en) Generation” med textrader som ”Open your eyes, open your imagination”. Det är en regelrätt tårdrypare tillägnad dagens unga som verkar vara oförmögna att protestera mot världens orättvisor. Men den där gitarren… kan det vara Johnny Marr?
Det går otaliga historier om Matt Johnson och honom. Johnson berättar senare att dom faktiskt träffades redan innan The Smiths bildades. När Smiths splittrades sammanföll det med Johnsons önskan att sätta ihop ett eget band. Johnny Marrs gitarr blev ett naturligt val.
Tillbaka vid högtalarna igen har vi nått nästa låt ”Armageddon days are here again”. Den är ett naturligt val som singeluppföljare och har redan genererat åtskilligt av intresse för sin raka lyrik om religion, både kristendom och islam.
Efter dödshotet mot Salman Rushdie har flera artister blivit hotade av muslimska extremister, vilket självklart skapat vågor av oro genom The The’s högkvarter. Johnsons pressuttalande om låten helt nyligen där han sa sig förstå den muslimska positionen samtidigt som han påpekade att tanke- och yttrandefrihet är en ”God-given birthright”. Den uppkomna situationen har hursomhelst följts av en viss bestörtning.
Ändå, åter till ”Armageddon days”, en lätt stöld av Sweets ”Ballroom blitz”, hör vi Matts gäckande öppningsstrofer: ”Are you ready Jesus? Are you ready Mohamed? Well alright then, let’s go.” Han drar näring ur upphetsningen med ”Islam is rising, Christians mobilising, the world is in its elbows and knees, it’s forgotten the message and worships the creeds.”
Och efter den vackra, soulaktiga ”Good morning beautiful” är vi tillbaka till en lugnare version av ”Armageddon days” med ett liturgiskt mumlande och en känslosam orkester. Det finns stora möjligheter att The The’s övertygelser, oaktat rimliga, är öppna för att bli missförstådda.
Problemet är att detta är verklighetsnära musik. Och sån musik balanserar alltid på gränsen och bjuder på ämnen som vanliga popstjärnor vanligtvis t o m har svårt att begripa. Det här handlar om brännande frågor och återigen sticker Matt Johnson ut hakan.
Vi förflyttar oss till en liten klubb i en skum gränd i slutet av Covent Garden. Skivbolagsfolket trippar artigt omkring medan Matt smuttar på sin alkoholfria öl. Han skämtar om att bli den första rockstjärnan som avrättas på scen, ser sen tankfull ut och frågar: ”Undrar om dom tar det som en förolämpning?”
Matt Johnson menar vad han säger. Han är inte längre en rockens vilding som misshandlar kropp och själ; ett tillstånd han medger drev honom till att bli oförutsägbar, aggressiv och hyperaktiv under skapelsen av tredje LPn ’Infected’. Orsaken till förändringen?
– Jag behövde bevisa för mej själv att jag kunde skapa samma intensitet utan kryckor. Och till min stora lättnad så överskuggar det nya materialet allt annat jag gjort förut. Det är mycket, mycket bättre i alla avseenden. Tidigare behövde jag några glas för att slappna av när jag skulle lägga på sången i studio, men jag beslöt avstå den här gången. Istället stålsatte jag mej mentalt och min sånginsats nu är det bästa jag gjort.
Har det stärkt dej som människa?
– Ja, jag är mycket lyckligare nuförtiden. Visst dricker jag ibland, men det viktigaste är att jag nu klarar hantera situationer som tidigare var oerhört stressande, och det utan att förfalla till droger, alkohol eller cigarretter. När du blir äldre och vaknar upp med smärtor i njurarna och mår allmänt dåligt, börjar du fråga dej vad du håller på med. Du bara förgiftar dej själv. Det är viktigt för mej att det är hjärna och ande som kontrollerar min kropp, att jag inte måste förlita mej på nåt utanför.
”karma chameleon”
Matt Johnson förflutna är fyllt av eftergivenhet och hängivelse åt begär i ett avsiktligt försök att skapa ett förändrat tillstånd för att fungera på ett speciellt sätt. Men de dagarna verkar räknade nu. Istället har de ersatts av en mer andligt motiverad kraft.
– Jag misshandlade inte min kropp av hedonistiska skäl. Jag förändrade mitt medvetande och min personlighet i avsikt att utlösa en reaktion och ett visst arbetssätt. Det handlar om samma längtan alla har inom sig. Folk vill uppleva livet och att testa droger eller experimentera sexuellt kan öka livsintensiteten. Det handlar mest om att vi är uttråkade till idioti.
Johnsons ärlighet om hur han skapat The The är en kameleontartad exposé av hans personlighet materialiserad på de olika albumen. Där ’Burning Blue Soul’ var hans tonårspsychedeliska experiment, blev ’Soul Mining’ en upptrissad popvision som fick en klaustrofobisk kulminering på ’Infected’. The The är en spegelbild av vad Matt Johnson går igenom och nya LPn ’Mind Bomb’ är fullt ut en reflex av vad han står idag.
– Mitt liv och arbete är så sammanvävt att allt jag lär på ena kanten återspeglas i den andra. Jag kan inte dra en gräns mellan dem, så varje platta är resultatet av vad som hänt mej under två och ett halvt år. Processen inkluderar skrivande, inspelning, promotion, t o m affärsdelen som jag faktiskt gillar.
Vad gillar du mest?
– Skrivandet, både texterna och musiken. Jag samarbetar med folk jag verkligen älskar, men när jag ska skriva måste jag vara helt ensam. Jag brukade gilla själva inspelningsarbetet, men bara att vara i studion har blivit en växande plåga nu.
Så nya LPn var svår att göra?
– Det är den svåraste jag gjort samtidigt som den varit den angenämaste och mest intensiva. Den här plattan krymper ’Infected’ men så har det också varit nära två nervsammanbrott från de inblandade. Folk sa att jag inte kunde göra nåt intensivare än ’Infected’, men ’Mind Bomb’ är snäppet över. Den är komprimerat dom bästa delarna av de tre tidigare. I vissa avseenden har den kanske mer gemensamt med de första två i sin värme. Men samtidigt är den stor och muskulös.
Om ’Mind Bomb’ är den nye Johnson rensad från dåliga vanor där han utvecklar en mer andlig persona, så var ’Infected’ avslutningen på en farlig period av överdriven självuppskattning. Hur ser han på den plattan idag?
– ’Infected’ summerar faktiskt hur jag var då. Min flickvän sa häromdan att det verkligen var som att jag hade en slags infektion. Till och med låtarna som ”Out of the blue and into the fire” och ”Mercy beat” var självbiografiska. Jag var verkligen infekterad av alla dessa idéer, känslor och aggressioner.
Kom du nån gång för nära kanten?
– O ja, det gjorde jag med den här också. ’Mind Bomb’ har varit nära vansinnet.
rökelse, guld och myrra
Ryktet om Matt Johnson som en tillbakadragen, nästan knäpp person bisarrt upptagen med sitt eget konstnärskap, får ytterligare bränsle av hans ovilja att diskutera andras musik. Väldigt lite av dagens musikscen tränger in i hans arbete med The The. Han är inkapslad under hela skapelseprocessen av sina plattor och kanske allra mest under låtskrivandet då han söker total avskildhet i sin studio.
– Där jag arbetar är jag omgiven av referenslitteratur, anteckningsblock och instrument. Allt finns där och jag har ett mycket enkelt sätt arbeta. Jag vill ha det intensivt och jag är inte speciellt social när jag håller på.
Släpper du in nån annan till det här stället?
– Nej, när jag skriver är det nästan som jag beträder helig mark och då får jag svårt att tänka på annat. Det är nästintill min religion. Det påverkar min moraluppfattning och intuition. Där reflekteras min karaktärsutveckling och studsar tillbaka igen. Där och då upplever jag frid.
Har du tavlor på väggarna?
– Nej. Stället är omgivet av fönster. Det finns ett par krucifix och några andra saker som folk har gett mej efter resor utomlands. Det finns många stearinljus. Jag brukar dra på elementen för fullt och tända rökelse.
Va? Står du där och skapar i badbyxor?
– Ja, du tror att jag skojar, eller hur? Men det är sant. Jag gillar när det är hett. Jag gillar att jobba där till sent in på natten. När jag tänker på det är det stället nästan som en helgedom. Jag känner mej absolut trygg där, total frid. Nästan som att jag står i kontakt med nånting annat.
Va? Från ovan?
– Ja, jag är mycket religiös, jag är fascinerad av andliga saker. Jag är övertygad att man har en andlig ledning och att vi är ledda.
Tror du på Gud?
– Yeah, God is cool.
Hur påverkar det ditt sätt att skriva?
– Det finns saker på nya LPn som jag inte kan ta åt mej äran för. De har kommit genom mej, som jag varit ett medium. Jag känner att jag är mottaglig för sånt och jag har aldrig känt det starkare än nu. Det känns som att du kan nå olika nivåer av mottaglighet och den här gången har jag gått rätt högt upp. Jag har haft några starka upplevelser under det gångna året.
Började de här andliga upplevelserna helt plötsligt?
– Nej, det började när jag var liten. Jag har alltid råkat ut för sammanträffanden och halvmystiska saker.
Har du några dåliga erfarenheter?
– Ja det finns såna också, mest i samband med droger. Men skräckupplevelserna har ersatts av något som bara är märkligt. Det känns nu som jag haft kontakt med en mycket välvillig kraft. När du känner dej nästan gråtmild, medlidsam och totalt lycklig inser du att du står i kontakt med nånting. Det intresserar mej, vilket medfört att jag läst mycket om esoterisk religiös filosofi och sånt. Jag är överens med grundläran i de flesta religioner, men deras konkreta uttryck i tjugonde århundradet är ren hädelse. Religioner verkar nöja sig med att hålla människan på plats.
’’God
is
cool’’
Mycket av Matt Johnsons arbete verkar komma från dessa andliga influenser. Han ser ”Sweet bird of truth” från ’Infected’ som exempel på hur hans komponerande påverkas från ovan. Sången var något av en förutsägelse om att amerikanarna skulle bomba Libyen, medan den omnämnda ”Armageddon days” har en stark likhet med aktuella händelser i Mellerstaöstern.
– Det är ingen tillfällighet att de här sakerna dyker upp hos mej och kanaliseras till mina låtar.
Men det är inte bara världs- och framtida händelser som har hamnat i The The’s sånger. Nya LPn har även några raka åsikter om kristendomen och hur den har misshandlats i gången tid.
– När inspirationen finns där blir resultatet verkligen tungt. Och ”Good morning beautiful” blev tung. Texten går ”Who is that turns your blood into spirit and your spirit into blood?/Who is it that can reach from above and set your soul ablaze with love or fill you with insanities and violence and its brother, lust?” Det är nästan som att den kunde varit skriven på medeltiden. Visst är det märkligt…
Låten fortsätter: ”Who is it whose words have been trusted beyond recognition in order to build your planet earth’s religion?” och effekten av orden har uppenbarligen skakat Johnson.
– Visst är det enormt och dessutom sant, på pricken. När det här kom ur mej kändes det som att jag vaknade till liv. I tryck verkar det säkert korkat och jag framstår antagligen som en uppblåst dumskalle, men för mej handlar det om en inre vetskap och övertygelse som jag uppfylls av.
röst åt en generation
Det finns mjukare låtar på ’Mind Bomb’. Matt Johnson berättar entusiastiskt om ”August and September”, en duett med Sinead O’Connor och hur hans flickvän började gråta inför en av hans självbiografiska texter. Men Johnson är talesman för något större än en innehållslös poplåt. The The är talesman och brännpunkt för en bekymrad generation och Johnsons ord är noggrant preparerade. Varför skulle det annars ta tre år mellan skivorna?
– Populärkulturen är idag viktigare än det finkulturen sysslar med. Den har mer betydelse. Titta på televisionen, se hur den formar världen. För mej innebär det att jag känner ett visst ansvar. Jag är talesman för en viss del av populärkulturen och jag kommer inte missbruka eller schabbla bort den plattform jag har genom att gå ut och slå sönder hotellrum och sånt. Jag måste göra det jag gör. Nån måste skriva om såna här saker, nån måste undersöka dom. Jag vill inspirera folk.
Johnson är kapabel att introducera sammanhang i låtform och, därför, in i sin publiks tankar och dagliga samtalsämnen. På samma sätt som Jerry Dammers gjorde med ”Free Nelson Mandela”.
För Johnson innebär bildandet av det första riktiga bandet nästa steg i The The’s utveckling. The The har tidigare bara funnits i livesammanhang på Marquee för en sådär sex år sen. Men nu ska kvartetten, som möttes första gången under inspelningen av LPn, ut på en 10 månader lång världsturné med beräknad start i juli eller augusti. Matt Johnson är uppenbart lugn. Med de korta utdragen från ’Mind Bomb’ jag lyssnat till, har han all rätt till det. Han är väldigt mycket en privatperson, kanske inte en enstöring, men definitivt totalt hängiven det han håller på med. De nästkommande två albumen är redan påbörjade. Den första plattan blir ”a radical departure”, den andra på fem-sex års avstånd, ”a masterpiece”. Matt Johnsons motto är ’allt eller inget’.
Några hobbies?
– Det har jag inga. Men jag gillar att promenera. Det är väldigt terapeutiskt.
DAVE HENDERSON
OffBEAT
på uppdrag för
© BaseOne/Mats Lundgren 1989
Publicerad i BaseOne nr 2/1989-04-04
Återpublicerad matslundgren.se © 2017
