Ismael
Doggerland
Comedia/The Orchard
* * * *
Det finns något tydligt urskiljbart i rock från norra Sverige. Den rena klangen, den trygga kursen och ofta massivt med ett stråk av vemod.
Allt detta återfinns på Ismaels nya album ’Doggerland’. Rock som tillåts vara både långsamt sugande eller snabbfotat rörligt, men alltid kittlande örat till lyssning och gärna piffad med en ofta oväntad melodikrok.
Bandet härstammar från Hälsingland och har ett larm som ibland för tankarna till ett mer städat Brända Barn eller Gävles stolthet Bizarre Orkeztra, ibland ett långsammare The Gathering/All Steel Coaches (även om de kom från Hallsberg), eller varför inte en rockigare Peter LeMarc.
Det sistnämnda hänger samman med sångaren David Berjlunds röstklang. Mycket rök, mycket vilja, mycket observationsförmåga och reflektion vilket avspeglar sig i texterna, men ett häng i melodierna som låter allt mer ”lemarcigt” ju längre albumet snurrar. Och det ska tas som en komplimang, för det där raspet skulle göra Peter så mycket farligare i sitt uttryck.
’Doggerland’ känns som ett mycket intressant avstamp mot nya höjder och avslutande låten ”+8 januari (det skulle ha snöat)” – med sånginsats av Linnea Kurkiala (inte Lolita Pops Karin Wistrand, som jag skrev tidigare, Karin fanns med Ismael 2010) – känns som en sugande rockig psalm.
Snyggt och mycket löftesrikt om framtiden.
Recensionen är även publicerad i HiFi & Musik nr 1/2-2021 /c MatsLundgren.se