JOHNNY WINTER
Ritz, Stockholm
Omtryckt! Publicerat: Schlager 78/ 1 nov 1983
”Allriiiiiight… ”
En mycket sträv röst ekar ända ut till biljettkassan.
Den vita bluesen kan knappast bli bättre än så här. Och absolut inte ges mer fart.
Det är få gitarrister som blir legender under sin livstid. Och blir de det kan utmärkelsen mer bli till ett ok än luft under vingarna.
Jimi Hendrix blev legend först efter sin död. Eric Clapton lever idag mer på sitt rykte än sin ungdoms nyskapande spel. Mick Taylor blomstrade hos John Mayall, blev uppskattad hantverkare hos Stones men för idag en anonym tillvaro.
Johnny Winter har aldrig ”officiellt” utpekas som legend, men hans förhållningssätt till musiken och publikkontakten har gjort honom älskad vart han än kommer.
En legend i ordets egentliga bemärkelse och ingen upphöjd kultfigur.
Inför ett fullspikat Ritz spelar han skjortan svettig på oss under en och en halv timme. Backad av Jon Paris på bas och Bobby Torello, trummor – samma gäng som på Music Palais -79.
Många av oss hade säkert hoppats att den legendariska spelningen – 3,5 tim lång – nu skulle få en uppföljare. Men det blev inte så.
Kvalitativt på en mycket hög musikalisk nivå ger oss bandet en räcka av Winters mest kända nummer, från den tidiga ”Black cat bone” till Cream/Robert Johnsons ”Crossroads”. Men det är först efter den dryg halvtimmes intensivt dribblande som det glimmar till likt Palais-konserten. Och inte helt oväntat i Hendrix låt ”Red house”.
Det finns faktiskt en hel del likheter mellan Winter och Hendrix. Det känns helt logiskt att höra Winter spela ”Redhouse” – som till en början är en ypperlig imitation av Hendrix gitarrspel, men som lika logiskt övergår till Winters egen tolkning.
Magin kommer just här, när Winter drar ner på tempo och volym, låter varje ton få sin beskärda tyngd, varje tillslag sitt berättarutrymme.
Gitarren blir till en mänsklig röst, vars lidelse gör oss andlösa.
Winters – liksom Hendrix – storhet är (var) hans temperament. Ett temperament som driver honom till sanslöst lyckade fusioner mellan grunden blues och kryddan rock. Samt hans enorma fingerfärdighet.
Han är som en gitarrens positivhalare.
Tonerna öser fram; ena stunden försiktigt som en för tidig vårbäck, andra likt en gigantisk flodvåg från en sprängd vattenreservoar.
Winter har sångflöde och får så mycket toner ur sin gitarr att han mycket väl skulle kunna uppträda ensam. Man skulle inte sakna trummor och bas eftersom man inte hinner lyssna efter dem.
Johnny Winter trollbinder oss. Hans övertygelse blir också vår.
Så här låter den rena passionen.
Men hade inte konserten blivit längre om arrangören ställt upp en stol på scenen?
-79 satt Winter och lirade under en timme vilket säkert bidrog i både kraft och längd till att göra den spelningen till en klassiker.
Jag sa efter Music Palais-konserten; om det är någon som jag vill bli spelad döv av, så är det Johnny Winter.
Det gäller fortfarande.
Publicerad i Schlager nr 78/1 nov 1983 Återpublicerad c/ matslundgren.se 2022
