“Before the recording session, there was Johnny Winter and his guitar. During the session, Johnny became the guitar”.
Citatet finns på Johnny Winters första LP från slutet av 60-talet. Orden är lika aktuella idag. Efter flera års tystnad är han tillbaka – med samma spelglädje och fantasi, där tekniken bara är ett hjälpmedel.
Tonerna från Johnnys bluesgitarr har samma intensitet som droppar av flytande metall.
Riktigt när Johnny Winters första platta kom är lite osäkert. Skivbolagen brukade inte förse plattorna med årtal på den tiden. Men det måste ha varit någon gång i slutet av 60-talet.
Då hade Johnny redan lirat gitarr i 25 år.
Johnny föddes 1944 i Beaumont, en liten stad i Texas, USA. Hans föräldrar var musikaliska, vilket också satte spår i Johnny. Redan som 14-åring bildade han sin första grupp tillsammans med tvillingbrodern Edgar.
Johnny for till Chicago 1962. Där vandrade han runt på olika klubbar och samlade intryck och atmosfärer. Han träffade en mängd musiker, bl a Mike Bloomfield som då också var klubbägare.
Men Johnny drog snart vidare. Under sex år turnerade han runt hela USA, mest i södern, tillsammans med okända bluesgrupper.
Som förebilder hade Johnny bl a Robert Johnson, Muddy Waters och Howlin’ Wolf. Namn vars musik även idag finns på Johnnys repertoar.
Heroin
Den avgörande gnistan för att tända stjärnan Winter blev en artikel i “Rolling Stone” i december 1968. Ett skivbolag nappade. Karusellen var igång.
Sedan har det mesta skett i ett rasande tempo. Många, långa och kraftödande turnéer kombinerat med behovet att varva ner höll på att placera Johnny på samma plats där nu Janis Joplin, Jim Morrison, Jimi Hendrix m fl, befinner sig.
Johnny gick flera år på heroin. Eller var det kanske tvärtom. Den suveräna plattan ’Second Winter’ (1969) fylld av inspiration kan jämföras med ’Live – Johnny Winter and’ (1971) som är betydligt stökigare och mer speedad.
Även om bägge plattorna är bra på helt olika sätt – från mer countrybaserad elektrisk blues till hård storstadsrock med bluesinfluens – märks det att Johnny blir mycket äldre bara under några få år.
Riktigt hur allvarligt det stod till med hälsan kan man ana av 1973 års LP: ’Still Alive and Well’. Johnny kom tillbaka med en förstörd röst och ett bitvis rostigt gitarrspel. Men han reste sig.
Kärt återseende på Music Palais
Under senare år har han flera gånger delat studio med Muddy Waters, med plattor som följd. En slags återkontakt med rötterna.
När Johnny i maj dök upp på Music Palais i Stockholm, blev det ett kärt återseende. Det var tredje gången jag såg honom och aldrig tidigare har han verkat må så bra. Han spelar nu så ofta han kan på mindre klubbar med tät atmosfär – precis som förr.
– Hello, we’re gonna be here all night long, var hans öppningsreplik. Sedan blev det inte mycket mer vokalt snack. Han lät istället gitarren tala.
Tillsammans med basisten Jon Paris och trummisen Bobby T Torello släppte han loss allt från en lätt bris till styv orkan ur gitarr och högtalare. Flera låtar blev upp mot en halvtimme långa.
Hans förmåga att variera sitt spel är enastående. Från låg volym smeker han fram stämningar och spänningar som plötsligt stegras till gungande explosioner. Inspiration och fantasi rinner ur hans fingrar. Gitarren lever sitt eget liv. Det är som prat utan andhämtning.
Ta spelglädjen i plattan ‘Second Winter’ och fördubbla den – då har du Johnny av idag. Det förklarar också varför 700-800 personer frivilligt står och svettas på varandra.
Mats Lundgren
Artikeln är ursprungligen publicerad i HiFi & Musik nr 8-1979,
återpublicerad här 2020 /c MatsLundgren.se
(se även inlägget: Johnny Winter nära överkörd i svenskt snökaos)
