LÅNGHOLMSFESTIVALEN
STOCKHOLM
Rampljus (Live)
Omtryckt! Publicerat: Schlager nr 8 – 27 augusti 1985
Det var en festival som hade i stort sett allt:
Obligatoriska strömavbrott, sol, moln, ösregn, ölkasse/vinknäckargängen som alltid bjuder sig själva på en omgång till (gratis) musik, pensionärsparet som förvirrat tittar upp och undrar vart dom hamnat och lika förvirrat försöker ta sig därifrån, dom obligatoriska 35-års-hippie-fyllona som framför scenen försöker ragla i takt med musiken.
Åsså Staffan Hildebrandt filmandes rödlätta tjejer mm för Spiltaligan, sossarna eller något annat.
Och Mistlurs-direktören Peter Yngen iklädd en flott morgonrock (inte badrock som några trodde) – dock inte samma dag som Hildebrandt, det får vara måtta på begivenheterna.
Jag höll nästan på att glömma Schlager-fotografen (Ulf Berglund)med scharlakansfeber och pensionärerna som samlade returburkar…
Jorå, det fanns en hel del musik också, på papperet en mycket intressant spellista på band som befinner sig långt och strax under nivån att nå ut bredare.
Från festivalledningen fanns en ambition att blanda okänt med halvkänt. Därav var det upplagt för överraskningar, vilket mer präglade dag 2 än dag 1.
Den enda jämförelsen som kan anses rättvis är dagarna mot varandra.
Första dagen var något innehållsfattigare än den påföljande.
Nina Letar Ufo är instrumental/vokalt mycket skickliga, men lätt själlösa i sin farliga flirt med den mjuk-hårda mycket amerikanska hårdrocken. Dom lär få kontrakt vilken dag som helst med något kommersiellt skivbolag. Extranumret med Shocking Blue’s gamla hit ”Venus” summerade perfekt vad det handlar om.
Panik från Oxelösund spelade rätt rak rock, medan In The Colonnades bjöd på en ostrukturerad anrättning där dom tolkade Doors på eget sätt och siktade på en mjukare hardcore trots 60-talsorgeln.
Ett par veckor till i replokalen behövs för en personligare musikalisk identitet.
Dom Ludna fick syntpaj precis när dom riggat, vilket var tråkigt för alla inblandade – förra gången jag hörde dom hade dom ämnet till något gott.
Avslutande Pushtwangers ägnar sig åt 60-talsrevival (”Vi måste leva upp till vårt rykte som garageband”), men vi som växte upp på 60-talet fick nog av 60-talet på 60-talet.
Intressantare var däremot Shanghai Ralf med bl a Bosse Löthén och Nisse Fagerberg från Stadion. Första dagens riktiga löfte SR (logisk förkortning eftersom pojkarna ligger bakom ”Blod” i Ungdomsradions Cult) håller på att få karaktär på sina låtar.
Löthén har både i röst och scenstil en utstrålning som påminner om Kai Martins (en komplimang) och bandet har mycket av Stick!s melodiska vändningar – sannolikt omedvetet.
Men för att bevisa felaktigheten i mitt påstående avslutar dom förstås med ett par nya låtar som i jubelkraft kombinerar U2 med Big Country. Där har vi det riktiga löftet och framtiden i de melodier Löthén efter spelningen lovade komponera.
Om vi blev våta om fötterna på lördagen, blev söndagen fylld av tår och fotsulor som sköt rotskott.
Kometerna hamnade i en skur som var likt omvända raketer. Hasse Edström och Mats Borg (kända personligheter från Grisen Skriker) för Raketernas traditioner vidare. Underlands Eva (ex Mögel) har en röst i klass med Carin Kjellmans och matchar väl den folkrock bandet numera ägnar sig åt
Karlskronabandet Moral (i Stockholm sedan två år) gjorde ett tappert försök att hålla fanan högt i den skola där bl a The Cure är magistrar.
Sångaren/gitarristen Mårten Hultgren är ett frö till scenpersonlighet. Men steget är ändå något av en klyfta i jämförelse med sångerskan i Houses And Gardens, Lizzie Zachrisson, som med sin allt starkare röst har en kroppshållning som andas karisma.
”Houses” som nu är fem med percussionisten Krister – har blivit skickliga och behärskar att variera tonläget på sitt material.
Dom är definitivt ett av de mest intressanta banden när det gäller ny svensk rock.
Den enda nöten dom har att knäcka framöver är att blåsa mer av melodier i sina sånger. ”Döda dagar” är i mina öron fortfarande deras säkraste kort.
Där Houses är ett starkt löfte, är avslutande Camouflage (Under lka ställde in p g a att gitarristen plötsligt bestämde sig för att göra lumpen dagen innan) ett redan infriat sådant. Men en så mycket besvärligare position.
Dom kan sin repertoar och framför den på ett sätt som bara ett stort självförtroende innebär.
De tre nya låtarna ”Min amerikan”, ”Murgröna” och ”Tvillingar” har samma standard som det äldre materialet, men skulle kanske behöva toppa det.
Det Camouflage behöver mest av allt just nu är en större dynamik för att gå vidare.
Att både kunna dra ner tempot och exploatera tyngden i melodierna, men också öka snabbheten och vrida på berusningsfaktorn i den del av materialet som har ljusheten och som jag hoppas förökar sig i framtiden.
Inge Mårtenzon har tröttnat på rockbranschen så nu letar bandet efter en ny trummis inför den kommande singeln som egentligen redan borde vara inspelad, men som är planerad till oktober.
Camouflages spelning har blev något av en revansch för den nesliga portning dom råkade ut för i samband med en Imperietkonsert i Stockholm tidigare i år.
Vi var faktiskt ganska många som kunde höra en fruktat aggressiv version av ”Metall mot metall’ (Oj, oj, oj).
Ett rasande hällregn avbröt Houses and Gardens mitt under deras spelning, dränkte den stora publiken och fick hälften att gå hem. Så hör du någon som nyser mer än lovligt dom närmaste dagarna, så var vi där.
Men Långholmsfestivalen som initiativ, genomförande och medverkanden fungerar som god medicin.
Nästa års ordination bör bli lika intressant om Gud vill och kulturbyråkraterna är lika generösa som årets 6.000 spänn!
Eller är det dags för sponsorer här också …
MATS LUNDGREN
Ursprungligen publicerad i Schlager nr 8-850827, återpublicerad här 2023 © MatsLundgren.se
