Idén hade funnits där ett tag, men det var Peter Brötzmanns frånfälle som fick den omsättas i handling.
När jag skapar den här sidan – i juli 2023 – är alla dessa kreativa kopplingar mellan musiker och musiken fortfarande oerhört relevanta.
Lyssna bara på Last Exits självbetitlade debutalbum. Enbart den inledande ”Discharge”
är en urladdning av kraft och egensinne som fortfarande har högintensiv laddning. Och intryck.
Just detta – tillsammans med alla kloka och tänkvärda ord, personerna jag intervjuat fällt – är helt enkelt något som tål att upprepas. För att inte falla i glömska, lika mycket som att fungera likt tändvätska både för ny lyssning, nya idéer och nytillkomna läsare/lyssnare/musiker.
Det finns artister och band som i sin gärning har/haft större inflytande på musikens utveckling, och konst i allmänhet och musik i utveckling i synnerhet.
Miles Davis är en sådan person, men han behöver inte ”kartläggas”, det har andra redan gjort.
Last Exit däremot, var en ”supergrupp” ihopsatt av producenten och basisten Bill Laswell (han ska få en egen sidan här, vad det lider).
Bandet levde ett intensivt liv under framförallt en explosiv femårsperiod 1986-1991. Ronald Shannon Jackson, trummor, Sonny Sharrock, gitarr, Peter Brötzmann, tenorsaxofon, och alltså Bill Laswell, bas.
Bandet i sin originaluppsättning upphörde i samband med att Sonny Sharrock avled i en hjärtattack, blott 53 år gammal 25 maj 1994.
Sharrock hade förresten spelat med både Miles och Wayne Shorter innan han fanns med i Last Exit.
Intervjun med honom blev en artikel i Base One.
Det blev också några recensioner på denna speciella gitarrists produktioner. ’Live In New York’ var dock inte hans bästa, men i recensionen finns tips om flera andra plattor att lyssna in.
Ronald Shannon Jackson hade bl a lirat med Ornette Coleman. Den intervju med honom, som jag gjorde 1985 alltså året innan Last Exit, skedde även den på Fasching innan han lirade där med sitt band Decoding Society.
En fantastiskt Shannon Jackson gav en kolossalt generös intervju (han märkte väl att jag var intresserad, och lite grann fattat vilken sprängkraft den nyfikna musiken har). Konserten efteråt blev fantastisk. Precis som hans album ’Barbeque Dog’.
Nedan kan du lyssna på radiointervjun jag gjorde.
Vid Last Exits spelning på Fasching i Stockholm, gjorde jag intervjuer med alla fyra medlemmarna. Jag har skrivit om det lite här och var på sajten.
Intervjun med Peter Brötzmann (nedan) blev också ett tillfälle att presentera gruppen för svenska lyssnare, vilket jag gjorde i programmet Spräckel 1986.
Det blev även en recension i Slitz i juni samma år: Last Exit debutalbum ett mästerverk i fullt ös
När det var dags för Last Exits andra album – ’The Noise of Trouble’ – blev jag ombedd att göra en recension i radio.
Jag var inte nödbedd. Plattan var lika fantastisk som dem första, bara på ett annat sätt. Du kan höra recensionen nedan.
Last Exit bevakades förstås även i publikationen Base One.
Så här recenserades bandets tredje album i premiärnumret 890207:
LAST EXIT
Iron Path
VentureUSA/Enemy
Last Exit är troligtvis världens mest energiladdade orkester. Att de från början ville kalla sig “The Sex Beatles” är talande. Ambitionen hos medlemmarna – Bill Laswell, Ronald Shannon Jackson, Peter Brötzmann och Sonny Sharrock – har tidigare verkat vara att tänja gränserna för hur mycket underbart oväsen man kan uppbåda i någon extatisk, lycklig skräpighet.
Tidigare plattor med bandet har mest varit dokumentation av denna avsiktliga besinningslöshet som snudd på kräver direktkontakt (dvs live-upplevelse). ‘Iron Path’ är istället en mycket “producerad” (av Laswell) platta, och resultatet är lysande! Den hämningslösa hängivelsen som är en förutsättning för Last Exits musik, är väl bevarade på samma gång som bristen på närkontakt är överbryggad av en medvetenhet om skivmediets möjligheter.
Paradoxalt nog finns det dynamik och spänning i de grader av manisk utlevelse ‘Iron Path’ innehåller. Och även överraskningar som t ex korta “Sand dancer” där Laswell och Sharrock hänger sig åt en blandning av afro-karibisk pop och San Francisco-psychedelika.
Allt som allt bildar ‘Iron Path’ tillsammans med Van Morrison sång på ’Irish Heartbeat’ för mig 1988-års mest passionerade uttryck. (100)
Per Tjernberg
Ursprungligen publicerad i Base One nr 1/890207, återpublicerad här 2023 © MatsLundgren.se
