Utställningen är en succé redan innan den öppnar.
Föreningen Moderna Museets Vänner skrapar ihop över 1500 besökande deltagare vid visningen på onsdagskvällen. På torsdagsförmiddagen är det en ovanligt stor svärm av besökare vid pressvisningen. Gissa att lördagen då ”I’ve been to hell and back” öppnar blir knötjock.
Louise Bourgeois (1911-2010) var oerhört produktiv under sin långa konstnärsbana. Och lyckligtvis doldes länge hennes gärning för världen.
Det internationella genombrottet kom med hennes retrospektiv på Museum of Modern Art i New York 1982. Då var hon 71 år gammal. Hon har själv kommenterat detta:
”(…) ingenting skyddar en som anonymiteten. Detta har för övrigt varit historien om min karriär. Under många år, lyckligtvis, såldes inte mina verk vare sig för profit eller av något annat skäl. Och jag var mycket produktiv eftersom ingen försökte kopiera mitt alfabet. (…) Min image förblev min egen, och det är jag väldigt tacksam för. Jag arbetade i fred i fyrtio år.”
På Moderna Museet har man samlat 103 verk: 47 skulpturer, en cell, en målning och 54 verk på papper och textil, som sträcker sig över sju decennier.
30 av dem visas offentligt för första gången, här i nio separata rum på teman som Ensamhet, Naturstudier, Evig rörelse, Trauma, Relationer, Balans, Ta och Ge, Bräcklighet, samt Flicka på rymmen.
Bourgeois uttryck känns som tagen från de rika ängderna där det oformliga samsas bekymmerslöst med drömmar och projektioner av andra drömmar, kallsvett och saker som borde redas upp i den dagliga världen.
Även om hon oftast har ett eget uttryck, känns mycket igen.
Sannolikt från den kollektiva massa som stundom finns i det undermedvetna. Men också från mästare som Giacometti, i rummet döpt Ensamhet svävar hans ande.
”Konst är en garant för psykisk hälsa” har hon sagt. Hennes främsta verktyg är minnesanteckningar och skisser. Kanske är det mer teckningar än skisser som fyller utställningen, för hennes skulpterande får i mitt tycke inte så mycket plats intresset förtjänar.
Många fantastiskt konstverk från den utställning Kulturhuset visade 2002 saknas tyvärr här, och överlag hade jag gärna sett mer spindlar.
”Maman” (1999), hennes signum, står i storformat bara på Modernas gård. Kanske som en fingervisning om hur även konstnärskapet hämtar näring och material ut ur det inre (lik spindeln materialet till sitt nät).
Men miniatyrer av den i olika skepnader hade gärna fått krylla mer därinne, om jag fått bestämma.
Louise Bourgeois är mer storslagen som konstnär än vad som visas här.
Räddningen kommer i form av den fina katalogen.
Men nästa gång vill vi ha mer av härligheten i rummet och inte bara på bild.
Utställningens titel är hämtad från ett broderi på en näsduk:
”I Have Been to Hell and Back”
och broderiet avslutas med det helt ljuvliga ”And Let Me Tell You, It Was Wonderful.”
Den vetgirige bör läsa Annika Nordins intressanta artikel i DN: Därför ljög Louise Bourgeois om sin psykoanalys
och
Ingela Linds intervju med Bourgeois 1998: Möt Louise Bourgeois – ett av seklets största namn
Louise Bourgeois – I Have Been to Hell and Back
Moderna Museet, Stockholm, 14 februari – 17 maj 2015
se glimt ur utställningen i galleriet nedan:
