MUSIK. LIVE. RECENSION. Mark Seymour, Foajé Mondo, Stockholm 16 mars 2005
Första omruskande vrålet från det här hållet kom när tändningsnyckeln vreds om i ”42 Wheels”. Långtradarna som korsar den australiska kontinenten är massiva fordon på 21 hjulpar, fyllda av framåtriktad kraft. Låten blev en träffande sammanfattning av vad Hunters & Collectors, ett av Australiens mest expressiva rockband på 1980/90-talet, stod för.
Hur mycket av den här urkraften som sångaren och låtskrivaren Mark Seymour egentligen stod för, framgår med tydlighet under den solokonsert han håller inför en liten publik på Mondo. Hunters var aldrig ett arenaband i vanlig bemärkelse, men Mark solo är större än ikväll – spelningen kom hastigt på, klämdes in och improviserades med anledning av att hans soloalbum ’Embedded’ nu ges ut här. Den skivan släpptes i Australien för nära ett år sedan, och licensieras först nu i Sverige av Lovande Projekt/Promising Records.
Tidsskillnaden mellan Australien och Sverige tar sig bland annat uttryck i att Marks nästa (fjärde) soloplatta i dagarna ges ut i hemlandet. På ’Daytime and the Dark’ blandas akustiska versioner av gamla Hunterslåtar med det han gör solo, och kvällens gig känns kanske närmare den plattan eftersom spelningen är mixad med H&C-material.
Marks elförstärkta akustiska gitarr har en rik klang och hans teknik är så precis att han inte låter ensam. Texterna handlar fortfarande om mänskliga relationer, ibland uttryckt med vardaglig nakenhet, ibland överflyttade i mer poetiska omskrivningar.
Mixen i låtvalet skapar en bra stämning samtidigt som den tydligt också markerar att ursprunget inte förlorats över tiden. Mäktiga “Holy Grail” (megahit i Australien) från en av de sista H&C-plattorna blir liksom nya “A Shoulder To Cry On” (fr ’Embedded’) en brygga mellan gammalt och nytt där Mark når det där råa uttrycket som var bandets kännemärke. När man hör hur lavan i hans röst ännu har förmågan att breda ut sig, inser man att Mark *var* Hunters.
Live skapar det här en stor närvarokänsla. Hans röst kan blanda övertygelse med desperation på ett sådant intensivt sätt att man klart förnimmer minst åtta Huntersmedlemmars skepnad bakom honom på scenen, med blås och allt.
För kraften hos de 42 hjulen finns där i strupen på honom fortfarande.
