Philip Glass har ägnat sig åt återutgivningar i år. I en rasande takt.
Så pass att man blir lite skärrad.
Farten påminner om den som man ibland kan hitta hos personer som är på väg till andra sidan.
Och bara måste få ihop allt som återstår att göra.
Låt oss hoppas att så inte är fallet, utan att han bara insett värdet att ha alla sina kompositioner samlade på ett och samma ställe. Bandcamp är utmärkt i det avseendet. Det går att fylla på med riklig informativ text om respektive verk också. Något som inte återfinns på Spotify, som däremot verkar ha merparten av Glass massiva katalog.
Philip Glass har varit återkommande artist under alla år i mitt musikvärv. Så det är med full rätt att så sker även här på bloggen.
Hans spurt på Bandcamp är, när jag sist räknade, uppe i hela 26 återutgivningar. Och då är året 3 dagar från att ta slut.
Och när de kommer så där nästan i klump, blir det lättare att jämföra då man enkelt kan hoppa mellan kompositionerna.
Av årets återutgivningar hittade jag snabbt en favorit: ’Philip Glass: Symphony No. 8’.
’Philip Glass: Symphony No. 10’ från 6 maj 2022 känns mer som orkestermusik i bemärkelsen att blåsinstrumenten dominerar
Senaste symfonin, ’No.14’ (utgiven dec 2021) är vackert pianobaserad, men saknar No. 8:s symfoniska kraft.
Naturligtvis är det en smaksak, men den emellan återutgivna ’Symphony No. 8’ (från 2006) känns mycket mer symfonisk och smekande genom dominansen av stråkinstrument, framfört av Glass ofta anlitade Dennis Russell Davies & the Bruckner Orchester Linz, uppenbart lika populär som hans egen ensemble.
Här är han mer rakt på sak, placerar sig i flödet och är mycket sparsam med sina melodisekvensrullningar som präglade hans tidiga arbeten.
Jag tolkar det som trygghet.
Han behöver inte hela tiden högljutt stämpla sitt varumärke på det han gör.
Och hans förmåga att använda stråkarna överträffar i mitt tycke hans övriga arbeten (förlåt, Philip) med blås-, piano och orkestermusik oavsett om det gäller kammar- eller symfonisammanhang.
’Philip Glass: Symphony No. 12, ”Lodger”’ (”from lyrics by David Bowie and Brian Eno”) är gjord på inspiration av namnen i titeln och möjligen inkluderande text från dessa i den sång som framförs. Svårt att höra, men om det är originaltexter så kan man verkligen tala om nyskapande cover-versioner i dess yttersta bemärkelse – det går helt enkelt inte att känna igen originalen.
Han gjorde en symfoni på Bowie/Enos ’Low’ redan 1993, vilken återutgavs i januari 2022 under originaltiteln ’Philip Glass From The Music Of David Bowie & Brian Eno – ”Low” Symphony’.
Philip Glass är känd för att gärna hitta samarbeten med andra namnkunniga personer. Möjligen var det tidiga samarbetet med författaren Doris Lessing (inför en opera) ett undantag.
Annars har Glass dragits till just namn som Bowie och Eno – något som tydligt framgick när han kommenterade den snutt av ”Sinful” med Pete Wylie jag spelade upp för honom under intervjun på Grand Hotel i Stockholm 1986.
(Ska försöka komma ihåg att stoppa in en länk här, vad det lider).
Glass umgicks då i den inre kretsen av New Yorks rika kulturliv. Han anlitade Robert Maplethorpe för omslag, som i sin tur var nära bekant med Laurie Anderson. Steget till Talking Heads och David Byrne var inte långt. Inte heller till alla de andra ”heta” personerna i den sfären.
Därför var det föga förvånande att Glass gav ut albumet ’Songs From Liquid Days’ (spotifylänk) 1986 där han anlitat Paul Simon, Suzanne Vega, David Byrne och Laurie Anderson för att skriva albumets texter. Till melodier framförda av namn som Bernard Fowler, Kronoskvartetten, The Roches och Linda Ronstadt.
Inom minimalismen däremot, har det alltid funnits en ganska hård spänning mellan Philip Glass och Steve Reich, som båda är generation 2 av minimalisterna. La Monte Young och Terry Riley räknas som gen 1 (där John Cage är artisten som liknar en kvantumpartikel vilken existerar samtidigt i flera olika experimentella sammanhang, dvs ”minimalism” var ett för trångt fack att placeras i).
Generation 2 var dessutom i knappt talbart läge med ”ungdomarna” (generation 3) dit främst John Adams räknas.
Intressant nu är att gen 2-minimalisterna på sin ålders höst, har öppnat mer än kommunikation med den ”yngre” generationen. Philip Glass gav så sent som 4 november i år ut samlingsalbumet ’Icons: Philip Glass, John Adams, och John Corigliano’ (kolla bandcamplänken). Och han finns faktiskt sedan länge på samlingsplattor med Steve Reich – 2008 delade de tillomed på ett album. Så spänningen dem emellan har uppenbarligen avtagit genom åren, eller om den ens funnits där på riktigt. Ett alternativ är att den är ett påfund av media för att skapa uppmärksamhet de båda tjänat på.
Steve Reich har för övrigt med sitt just nu senaste album ’Runner’ (se recension här) komponerat något lika bra som Glass ’Symfoni nr 8’.
Den som är intresserad av lite mer av det bästa från Philip Glass rekommenderas att lyssna till smakprov från en del höjdpunkter ur hans stora produktion. Sony gav 2007 ut en dubbel-cd med titeln ’Best Of Philip Glass’ (kolla Spotifylänk).
Visst det går bra att sluta läsa här, ifall du fortfarande finns kvar.
Men är man ännu mer nyfiken – läs vidare!
Intressanta, om än på gräsen till vad man kallar ”värdelöst vetande” – dyker upp om man skrapar lite på ytan runt omständigheterna till Philip Glass tidiga inspelningar.
Philip Glass debut, med den mycket träffande titeln ’Music With Changing Parts’, kom 1971 på Glass egna lilla bolag Chatham Square Productions. På innersleeven återges medmusikerna på bild. Inget märkvärdigt i sig, men bilden på huvudpersonen visar Philip Glass med uppknäppt svart skjorta, barbröstad som en annan Jim Morrison. Månne var det så att Glass egentligen velat satsa på en rockkarriär?
Chatham Square Productions var faktiskt ett samarbete mellan Glass och galleristen Klaus Kertess (som drev Bykert Gallery på East 77th Street).
De första inspelningarna gjordes via en mobil utrustning som Kertess fick tillgång till genom sina kontakter med John Lennon.
Chathams tredje inspelning gjordes med Arthur Russell och hans ’Tower Of Meaning’, ett mycket intressant album som förebådade en lika intressant karriär, delad med dansgolvet.
Cellisten Russell skrev, parallellt med sin mer minimalistiska approach, hits för New Yorks heta dansgolv. Detta återseglades på hans album ’World Of Echo’, som 1986 listades vara en av årets 30 mest intressanta plattor av engelska Melody Maker.
Plattan innan hette ’Instrumentals, 1974 – Vol. 2’, gavs ut på Crepuscules sidoetikett Another Side 1984. David Van Tieghem deltar på percussion.
Russell avled i Aids-releaterad sjukdom 1992, blott 40 år gammal.
