PJ Harvey
I Inside the Old Year Dying
Partisan
PJ Harveys konstnärliga spårbyte efter ’Let England Shake’ och ’The Hope Six Demolition Project’ fortsätter här, 12 resp. sju år senare.
Musikaliskt är ’I Inside the Old Year Dying’ lågmäld, näst intill akustiskt och dominerat av PJs pipiga röst.
Baserat på hennes episka poem “Orlam”, blir Harveys tionde album en bearbetning av när barndomen övergår i vuxenvärld. Det blir symbolfylld kryptist lyrik som berör frågor som existensen och saknad. Lika gastkramande som det musikaliska uttrycket.
PJ är inte utlevelsefull rockenroll längre, även om det kan verka schabloniserat, så är det en sida jag saknar.
Sannolikt är den inslagna vägen nödvändig, där hennes fokus numera ligger på bokskrivande. Hennes lyrikproduktion tar sats från denna, och det flerbottnade pastorala verkar musiksättas utifrån det skrivna.
Den som förväntat sig en PJ som återvänt till musiken, till gnagande melodier och utlevelsefull scenartist, kommer helt enkelt bli besviken. I bästa fall är det här en fas hon behöver gå igenom.
Vi som ff gillar det rockiga gränspressandet står redo att återigen få göra vågen. Den gräns som PJ pressar nu, kan åtminstone jag vara utan. Men var sak har sin tid.
PJs återkomst kommer bli desto mer välkommen.
Mats Lundgren
Recensionen är enbart publicerad här 2023 © MatsLundgren.se
