Public Body
Big Mess
FatCat/Bandcamp
Klangrikt och med en enastående rytmisk vigör.
Engelska Public Body inleder helt strålande på sitt debutalbum ‘Big Mess’.
Brightonkvartetten ger post-punk ett ännu bättre rykte på sitt andra album, genom att sänka intensiteten något.
Mindre bIG*fLAME och mer Dry Cleaning. Men ändå egenartat.
Gitarrbaserat, frontmatat med lika glittriga som framfusiga slingor. Ett kolossalt men också kontrollerat ös.
Om Dry Cleaning vore yngre och inte så tyngda av sitt eget format, skulle det kunna låta så här.
Sologitarren är minst lika fräck och leker hejdlöst både i för- och bakgrund. Sångaren Seb Gilmore mer reciterar än sjunger texter om vardag och sociala iakttagelser. Lite mer närvarande än Dry Cleanings Florence Shaw.
Han tar en “Break From Life” genom att sjunka in i sin mobil, helt i linje med den moderna tidens sätt att koppla ur istället för att vända blacken inåt och meditera. Ett konstaterande mer än fördömande, att man idag inte själv fixar att generera bilder att koppla ur till.
Public Body påminner också en hel del om Sleaford Mods, Yard Act och ett stänk av Shame. Med instick av 80-talsrockare som aviga Stump och funkiga Gang of Four.
En ny generation av engelsk viljestark rock växer fram.
Med modernt swing när det är som bäst.
Recensionen är även publicerad i Hifi & Musik nr 9-2023 © MatsLundgren.se
