Richard Barbieri
Planets + Persona
Kscope/Border
Det kallas electro idag, men jag förknippar ännu detta musikaliska uttryck med ambient där melodika och industri/machina möts, vilket var en mer lättsmält variant av avantgarde än Gilbert-Lewis musik för tomma hangarer.
Flera av medlemmarna i artpoparna Japan hade gemensamma musikpreferenser även utanför popkonceptet och genom åren har de samarbetat i olika konstellationer. Både David Sylvian och Richard Barbieri har mycket gemensamt i den mix där jazz, pop och art sammanstrålar.
Barbieris nya album är i huvudsak instrumentell, och har medverkan från flera svenska musiker, bl.a. Kjell Severinsson trummor och Klas Assarsson vibrafon.
Här finns instick av ljud och samplade röster (av Lisen Rylander Löve) mer än sång, där Luca Calabreses trumpet (inte Jon Hassells som hos Sylvian) ofta spelar en accentuerande och ibland melodibärande roll.
Sylvian var snabbast ut på detta område och han sökte sig olika uttryck från popmelodika till experimentell ambient.
’Planet + Persona’ har ett utförande som mycket väl skulle kunna misstas för en av Sylvians instrumentalare, en ’Plight and Preminition’ med mer rytmer och tydligare ramar.
När rytmerna tillåts dominera är det lätt att associera till en svalare variant av ”My Life in the Bush of Ghosts’ men med mer Holger Czukays melodisjok och elektronisk interpunktion.
Just detta finns i låten ”Interstellar Medium” som är plattans bästa spår, och utan att förringa Barbieris övriga uttryck, är det just här som jag tycker han är som mest intressant.
Och där finns det en stor utvecklingspotential till spännande utforskning.
Recensionen är även publicerad i Hifi & Musik nr 5-2017 © MatsLundgren.se