Sleater-Kinney
Live In Paris
Subpop/Playground
Trion Sleater-Kinney bildades 1994 i Olympia, Washington av Corin Tucker, sång/gitarr, och Carrie Brownstein gitarr/sång.
För bägge var Sleater-Kinney ett sidoprojekt då Tucker spelade i riot grrrl-bandet Heavens to Betsy och Brownstein i queercore-bandet Excuse 17. När deras respektive band upplöstes blev sidoprojektet en huvudsak.
Trion har genom åren haft flera olika trummisar och tog en paus 2006-2014.
När de återstartade kom Janet Weiss med som permanent trummis och på turnéer har de sällskap av Katie Harkin på slagverk/keybord/gitarr, vilket gäller för ’Live in Paris’.
Bandet spelade sig snabbt till ryktbarhet genom sin energi och feminism.
Jämför man deras uttryck före pausen med hur de låter nu, så är det kanske ordet mognad som snabbast infinner sig.
Mognad som betyder större tilltro till både instrumental förmåga och mer viljestyrt uttryck.
Nu öser de inte bara på hejdlöst för att släppa ut den där ilskna ångan man ofta har som ung.
Hur bra det blivit framgår med all önskvärd tydlighet på ’Live in Paris’, där de fått hjälp av producenten John Goodmanson (som f ö rattat Cloud Nothings lika förträffligt).
Låtmaterialet är hämtat från bandets hela karriär, men det är kanske först nu som de kan få låtarna att komma till sin rätt.
Jag tror inte att det är en slump att Sleater-Kinney mitt i allt ös har en stor influens från tidiga B-52’s och andra Athens-band där de knyckiga melodierna snurrar runt sig själva understödda av rappa gitarrslingor.
Man kan även spåra en del gitarrinfluens från R.E.M. (speciellt i låten ”Turn It On”).
För att vara en liveplatta är det här fantastiskt bra, inte många klarar att multiplicera känslan från studiotagningar.
Corin Tucker sjunger oftast och hon har en sanslöst bra röst, där hon går från samlad kontroll till gränsen för hysteri på under en sekund.
Som Siouxsie Sioux befriad att ha koll på sin image.
Istället både tagen och bortförd av musiken hon står mitt i. Ett enormt utspel med en makalös rockröst och ger avgörande faktor i bandets sound.
Det här är Sleater-Kinneys andra album efter återstarten (nionde totalt). ’No Cities to Love’ (2015) visade sig inte vara en tillfällighet.
Med ’Live in Paris’ har de på sätt och vis ”spelat av sig” sitt tidigare material.
Och nu när de summerat handlingen så här långt ska det blir kolossalt spännande att höra vart de tar vägen härnäst.
Recensionen är även publicerad i Hifi & Musik nr 4-2017 © MatsLundgren.se