SOAK
If I Never Know You Like This Again
Rough Trade/Playground
Tredje albumet från den nordirländsk singer-songwritern Bridie Monds-Watson, är precis vad vi kunde hoppas på.
De tidigare plattornas emellanåt lite vingliga låtar hon gjorde mest till eget ackompanjemang, har hon nu övergivit till förmån för en rejäl backning av ett stabilt band.
Fortfarande under namnet SOAK, men med en popfylld fräschör där hennes ganska komprimerande röst tillåts matcha instrumentens ganska busiga hantering av melodierna.
Se där vad ett par ofta fräsiga gitarrer kan betyda för ljudbilden och inte minst helhetsintrycket.
Och där hon ändå sjunger sina personliga texter i ensamt mak blir det ganska tydligt att hennes röstuttryck är ganska begränsat.
Men den instrumentala uppbackningen gör att sångerna låter helt annorlunda. Både tryggare och mer lockande.
SOAK – Bridie och Tommy McLaughlin, hennes samarbetspartner sedan länge – har helt enkelt vuxit in i rollen som låtskrivare och performers.
Drömpopen från förra, ganska fina ’Grim Town’ (2019), har förbytts till mer fångande melodier och melodislingor som påminner väldigt mycket om den goda engelska poptraditionen som både funnits och finns och ständigt utvecklats hos indiebolagen.
Vi behöver till exempel inte längre sörja The Sundays frånfälle. Här och var visar SOAK på hon har kontakt med samma ådra. Lite långsammare än Postcard, lite mindre stökigt än Creation men ändå inom samma fina ramverk.
Det är verkligen tredje gången gillt för en fortsatt mycket lovande artist.
Recensionen är även publicerad i Hifi & Musik nr 7/8-2022 c/MatsLundgren.se
