Steve Reich
Runner – Music for Ensemble and Orchestra
Bandcamp
Gamelanmusiken har fortfarande stor influens på Steve Reichs musik. Det märks inte minst i hans senaste verk – ’Runner – Music for Ensemble and Orchestra’ – där han numera låter klangrytmerna omslutas av mer klassiskt symfoniska instrument.
Reich är den i samlingen musiker som brukar räknas till minimalisterna (LaMonte Young–Terry Riley–Philip Glass–John Adams) där det asiatiska intrycket är tydligast. Hos exempelvis Riley och Glass finns det där, men mer som en aning eller annat uttryck.
De tidigare konkurrenterna Steve Reich och Philip Glass skapade var för sig egna ensembler för att försäkra sig om att deras kompositioner alltid framfördes perfekt live. Men på senare år har de båda två etablerat samarbeten utanför sitt eget proffsteam. Med intressanta resultat.
Jag har följt minimalismen från det att de ursprungliga Young och Riley fick sällskap av Reich och Glass för cirka 40 år sen. Med de två sistnämnda blev minimalismen mer strukturerat experimentell, om man kan säga så. Båda byggde sina verk på melodiska intervaller med snabb upprepning.
Det är förstås svårt att skapa variation när man håller sig hårt till den formeln, och man kan nog se Glass parallella spår med opera-komponerande som ett sätt att variera formatet.
Reich har istället valt att variera instrumenteringen, vilket på ’Runner’ är mycket lyckat. Verket består av åtta stycken, alla döpta efter takter (Sixteenths, Eighths, Quarters) och framförs av Los Angeles Philharmonic Orchestra under ledning av Susanna Mälkki.
Resultatet är överraskande varierat. Mer symfoniskt med stråkar men utan att någonsin tappa bort Reichs gamelanska förkärlek. Hans rytmik ligger som ett solglitter där mellan stunderna då solen finns i vilsamma moln.
Och fortfarande behagligt misstänkt John Adams-närvaro, som på förra albumet ‘Steve Reich – Reich/Richter’. Läs där även mer om mina Reich-favoriter och analys av minimalismens innehåll och utveckling.
Efter den initiala perioden då minimalismen tog fart, har jag mestadels bara gjort nedslag i det nya som kommit. Det mesta har låtit ”likadant” som tidigare, och inte direkt höjt pulsen eller motiverat några allvarligare djupdykningar.
Med ’Runner’ ändrar Reich återigen den saken.
Recensionen är enbart publicerad här 2022 c/MatsLundgren.se
