Sven Melander lämnade oss sista mars, blott 74 år gammal.
Till skillnad mot andra mer snabbformulerade bloggare, krävde hans bortgång lite mer tid hos undertecknad, att komma åt orden efter beskedet att han lämnat oss.
Sven hade den gudabenådade förmågan att förmedla glädje. Han verkade inte kunna låta bli att se det dråpliga i tillvaron, och berättade vad han såg på ett sätt som översköljde lyssnaren.
Det var uppenbart att hans berättade ofta kom i ögonblicket, orden lade sig tillrätta medan han berättade. Liksom att humorn kom som en våg vilken tog honom i besittning, och det handlade inte enbart om Steve med Lloyden.
På det viset var han som exempelvis Johnny Winter vars gitarrspel blev en förlängning av honom själv och man kunde faktiskt både känna och se hur musiken tog över honom där på scenen. I den bemärkelsen var även Sven Melander rockenroll.
Man talar ibland om Ljusarbetare. Personer som sprider ljus omkring sig, som lyser upp andras tillvaro.
Även i det avseendet var Sven en ljusets gestalt.
Nu när han är borta lever alla hans dråpliga historier och sketcher kvar, och fortsätter att sprida leenden så snart man kommer ihåg någon dråpligt han gjorde.
Som när han på en offentlig lokals herrtoa och naken försökte torka upp sin nyduschade kropp under varmlufthandtorken. Leendet det minnet fortfarande väcker är bara ett av många som sprider ljus över hans minne.
Vi har egentligen aldrig råd att förlora människor som gör vår tillvaro lättare.
Men vi får vara glada för att vi fick möta dem.
Vi kan hylla deras minne och förstärka ljuset de gav genom att ständigt återkalla glädjen.
Tack, Sven, för alla skratt. Må du vila i frid och förgylla tillvaron för en ny publik.