THE SISTERS OF MERCY
First And Last And Always
Merciful Release/WEA
Omtryckt! Publicerat: Schlager nr 3 – 26 mars 1985
De infriar alla högt ställda förväntningar.
Det är det första.
Det andra är att de på sin LP-debut bara inkluderat en av en rad singlar. Något som är högst ovanligt när det gäller band som under fem år formligen spottat ur sig tolvor.
Kvartetten från Leeds har en vidunderlig förmåga att koka ihop en ny brygd av alla de influenser de står under. Visserligen hatade de Bauhaus till förmån för sina hjältar Birthday Party.
Men spåren leder bakåt även till Velvet Underground, Jim Morrison, The Stooges, Suicide – ja i stort sett är det bara Joy Division jag inte hört dem anklagats för att kopiera.
Och ändå är det JD’s musikaliska arv och anda (och rötter självfallet) som Sisters Of Mercy mycket handfast och ömsint tar till nya höjder.
Avsiktligt med entonad sång från Andy Eldritch på ‘First And Last And Always’ döljer dåligt det faktum att hans röst nu nått sådan mognad att den i obevakade ögonblick strålar av melodisk kraft.
Överhuvudtaget är LPn ett kraftfullt bevis på att SOM utvecklats från singlarnas antydningar om stordåd till något som lever upp i takt med formatet.
Men inte bara Eldritch har lärt sig.
På den svagt inspelade kassett jag lyssnar, framgår tydligt att gitarristerna Gary Marx och Wayne Hussey tillsammans med basisten Craig Adams utvecklats med sina instrument och tillfört sina temperament dessutom.
Produktionen är ren och den där Byrds-gitarren som tittar fram allt oftare är helt klart ingen slump – bara en markering av hur rötterna kan ges en ny mening i ett nytt sammanhang.
Dessutom har de lärt sig behärska inställningarna på Dr Avalanche – trummaskinen – med ett levande resultat som följd.
SOMs styrka är tyngden i framförandet och envisheten i låtarna. De har klippet som Motorhead, melodikänslan som Psychedelic Furs, dramatiken som Siouxsie & The Banshees.
Visserligen är de svartklädda som den skräckromantik de ofta sammanlänkas med. Men deras cyniska texter innehåller tillräckligt många bottnar för att bli mer än bara en attityd till död och mörker.
Inledande ”Black planet” handlar om den svarta värld som blir kvar efter ett nukleärt krig, beskrivet på ett sätt jag aldrig hört förr.
Med en sådan öppning kan det sen inte gå fel.
Hur stora SOM egentligen är beskrivs ganska bra av att de fortfarande omgärdas av ett ovanligt intensivt intresse, trots att LPn är ett år försenad.
Vilket annat band i dessa kretsar hade varit ”dött” nu.
Hur stora Sisters Of Mercy kommer att bli, kan vi bara gissa.
’First And Last And Always” ger en mycket god antydan.
Mats Lundgren
Ursprungligen publicerad i Schlager nr 3-850326, återpublicerad här 2023 © MatsLundgren.se
PS Vid tiden för recensionen var följande information inte känd. Det visar sig att Wayne Hussey skrivit fyra av albumets 10 spår – bland annat inledande starka ”Black Planet” – och var inblandad i ytterligare två låtar. Detsamma gäller Gary Marx. Eldritch inblanda i en låt, men skrev lyriken till samtliga.
Se Discogs
