Hans namn låter som en korsning mellan en cowboy och en bilhandlare.
Namnet på hans grupp förorsakar missförstånd och rodnande kinder på vem som helst som försöker få tag i plattorna hos skivhandlarna.
Matt Johnson är anden bakom The The. Efter tre års arbetslöshet, tre års träget arbete i skuggtillvaro, står nu den blott 21-årige unge mannen med ett 40 000 pund-kontrakt och vid tröskeln att möta en större publik.
Och hans samarbete med Soft Cell’s Mark Almond öppnar fantasikittlande perspektiv.
Publicerat: TVÅ STEG FÖRE/Schlager nr 55/nov 1982
Det vore orätt att påstå att Matt Johnsons tidigare musikaliska aktiviteter rakt igenom varit spännande. Det är först nu som saker och ting börjar hända och kan utvecklas till något riktigt intressant. Nu har han hittat en stabilitet i musiken som aldrig funnits där tidigare.
Lyssna till 12″-singeln “Uncertain smile” (Some Bizzare/Epic) som hittills bara funnits i importaffärerna, men som nu CBS kommer att ta in. Eller på titellåten “Untitled” som Johnson skrivit tillsammans med Marc Almond på LPn ‘Marc and The Mambas’ (Some Bizzare/Phonogram). Matt Johnson har alltid varit en studioräv.
Hans föräldrar, som äger puben “The Two Puddings” i östra London, ville att han skulle bli kock. Men studio-världen var mer lockande. Han läste nånstans att vägen till att bli inspelningstekniker gick via jobbet som te-kokare. Och han fick det.
– Men jag gjorde så äckligt te att dom snabbt befordrade mej, avslöjar Matt.
Där mötte han folk som fick honom att lyssna på Velvet Underground, väckte hans experimentlista och gjorde att han höll på att sluta som en b-upplaga av Throbbing Gristle. Han erkänner själv att det blev lite for djupt, lite för mycket konst för konstens egen skull.
Trots att Matt Johnsons musik hela tiden haft en grund i syntar, spelar han enbart gitarr och sjunger.
Första resultatet av gruppen The The som då verkligen var en grupp fyra man stark – blev en singel “Black and white” årsskiftet 80/81 på 4AD-etiketten. Producerad av syntfarbröderna Gilbert/ Lewis är den en ovanlig men stark upplevelse.
Ytterligare två singlar gjordes men det var först i samband med den idéfyllda innegossen Stevos samlings-LP ‘Some Bizzare Album‘ (Some Bizzare/Polygram) 1981 som det började hända något. The The hade krympt till hälften; Keith Laws, synt/tr.maskin/sång och Matt gtr/sång. Insatsen där framstår ändå som lågmäld jämfört med de övriga bandens potentiella förmåga: Soft Cell, Depeche Mode. B Movie, Blancmange m.fl.
I slutet av samma år kommer så Matts mycket underskattade solodebut: LPn ‘Burning Blue Soul‘, även den på 4AD. Till idag har den bara sålt 3 000 ex, men avslöjar likafullt fortfarande Matts existentiella problem: balansgången mellan mörker och ljus som hela tiden funnits i det han gjort både som The The och i The Gadgets.
– Jag älskar kontraster och det försökte jag fånga på den plattan, förklarar Matt.
Känsligheten hos Matt tar sig uttryck i hiskeliga depressioner, men även sprittande glädje.
– I samband med LPn gick jag omkring med självmordstankar och var verkligen nere. Men under depressionerna har jag de mest kreativa perioderna, och jag lyckades arbeta mej ur det hela. ‘Burning’ är trots det ojämn. Det mörka dominerar med syntstormar, rytmik och introspektion.
Matt står ensam mot hela världen, och mitt i all denna litenhet och isolering är det ändå lätt att känna igen både maktlöshet och världssamvete. Förtryck, övergivenhet, ignorans m m är saker vi alla känner till, men som vi gör väldigt lite åt.
Strimman som ständigt vidgar sig i mörkret har både kommit och verkat ett tag nu. Matt har återtagit namnet The The för att särskilja privatpersonen och artisten. Kompisen Stevo fick fria händer att försöka sluta ett skivkontrakt. Decca var intresserade för den stora summan av 8 000 pund. Men när Stevo var färdig med “branschen” slöts kontraktet med Epic för hela 40 000 pund.
Kommentaren “Jag är så fattig att det är äckligt” gäller inte längre. Och det tillsammans med samarbetet med Marc Almond ger mej intrycket att det ljusa hos honom kan få förutsättningar att dominera. Hans röst påminner fortfarande om Lou Reeds, men är både piggare och mer förtroendeingivande.
Och 12″-singeln med sin lugna vackra melodi, har förvandlat det uttryckslösa ansiktet till ett osäkert, men ändå leende.
Mats Lundgren © 1981
Publicerad i Schlager nr 55/1982-11-23
Återpublicerad matslundgren.se © 2017
