THE THE
Soul Mining
Some Bizzare/Epic
Omtryckt! Publicerat: Schlager nr 79 – 15 nov 1983
Ärlighet och naken känslosamhet i musikbranschen är lika vanligt som silvergranar i vilt tillstånd.
Det är först när du stöter på dom som du stannar upp och börjar betrakta omvärlden.
Förfärad.
Hur många taffliga, hycklande kärlekssånger utan minsta spår av känsla tvingas inte jag som recensent och du som skivköpare genomlida på skivtallrik respektive radio?
Ibland känns allt bara så ruttet. I sina mest strategiska stunder handlar musik bara om att genom diverse genomtänkta manövrar få skivförsäljningen att slå nya rekord.
Artisterna mäter sitt självförtroende mot placeringarna på topplistan. Antalet sålda plattor anger graden av succé.
Men succé mättes aldrig så från början.
Den mättes i publikrespons, inte i något publiken lärt sig tycka om, utan något som publiken kände igen sig i. Som kanske gav svar på något dom funderat på eller som avslöjade att enskilda tankar inte var så privata egentligen.
Allt det här skriver jag bara för att en kille vid – namn Matt Johnson – vars artistnamn är The The – har gjort en av döm mänskligaste plattorna jag hört på mycket länge.
Han gjorde solodebut för ett par år sedan med ’Burning Blue Soul’ (4AD), psykedelisk och bitvis mycket experimentell. Redan där angav han tonen av personlighet och årets singlar i olika format har drivit hans utveckling kvistren.
Matt Johnsons texter idag handlar väldigt mycket om honom själv, utan att för den skull bli privata. Hans tankar kring telefonsamtalet från flickvännen som aldrig kommer (”The twilight hour”), visar hur man kan ge ämnet en helt annan dimension än Abba i ”Ring ring”. Här finns all den osäkerhet som samtidigt ger styrka och visar på mänsklighet.
För han är lika mycket människa som musiker.
Och med stöd av musiker som trummisen Zeke Manyika (Orange Juice), Thomas Leer på synt, Jools Holland på piano samt några till (bl.a. bäste kompisen Jim Thirlwell/Foetus), har Matt skrivit musik som har mycket pop i sig. Oavsett sen om den lånar från den franska chansonen eller den vita discofunken har den hela tiden själ. Och hans personliga röst som ligger nånstans mellan tidiga Lou Reed och David Bowie framhäver verkligen detta.
Matt Johnson och The The kommer antagligen aldrig att kunna mäta sin succé i antalet sålda plattor. Hans musikaliska idéer skär sig med herrar marknadsförares uppfattning om potentiella butiksvältare.
Matt Johnsons storhet ligger bortom kassaapparaternas klinganden.
’Soul Mining’ är en seger för den bortglömda mänskligheten och den stillsamma passionen.
Mats Lundgren
Ursprungligen publicerad i Schlager nr 79-831115, återpublicerad här 2024 © MatsLundgren.se