Therapy?
Hard Cold Fire
Marshall
Ok, jag erkänner. Ibland måste man skriva recensioner på aktuella plattor för att påminna om ett strålande förflutet. Och löften som aldrig infriats.
Therapy? och deras nya ’Hard Cold Fire’ är just ett sådant exempel som har en svag inramning av nostalgi. Men kanske mest en påminnelse om att vägen framåt oftast inte är spikrak.
Enklast är förstås att låtsas som om en ny platta inte finns, så slipper man recensera. Eller skylla på att bättre plattor bör premieras.
Men ibland behöver man lufta lite funderingar, när en gammal bekant oväntat dyker upp och luktar som att lite tandtråd skulle gjort susen.
Låt oss börja med den irländska trions debut ’Babyteeth’ 1991 på det oberoende bolaget Wiija. (Jag hyllade det i Nöjesguiden).
Plattan kom med perfekt passform i den gryende grunge-rörelsen och stod med ena benet i amerikansk hardcore där framförallt Nomeansno var fanbärare efter att Big Black lagt ner.
Bandet lirade fräsigt, slamrigt och deras hårda rock färgades även av post-punk där melodierna hade fullt sjå att behålla livhanken i all slamrig fuzz.
Redan året därpå var de signade till A&M Records, vilket till skillnad mot många andra band inte direkt ändrade bandets uttryck. Snarare var deras andra LP ’Nurse’ mer hardcore än grunge, med ett stänk av Executive Slacks. Skitbra.
Låtar som ”Teethgrinder” och ”Accelerator” m fl håller fortfarande bra än idag.
1994 kommer ’Troublegum’ – hyllad av många som en rockraket tillsammans med ’Semi-detached’.
Men här händer något. Metallica som startade tio år före Therapy? kliver plötsligt fram i bandets uttryck. Producerad av den engelska punk-trummisen Chris Sheldon. Ett misstag, om du frågar mig.
Ett försök att hitta ett eget uttryck (?) gjordes på ’Infernal Love’ (1995) men resulterade bara i ett återkallande av mer punk.
Sannolikt har bandets problem varit att de aldrig riktigt begrep sig på grungen. De var helt enkelt för melodibaserade för det. Och när de bytte ut den typiska tungmalande gitarren – Metallicas kännemärke – så tappade ljudet allt fett och blev mest en powerpopig klon.
Therapy? verkar själva ha noterat detta, rätar upp ljudet och lite av farligheten på ’Never Apologise Never Explain’ (2004). Men debuten på nya bolaget Spitfire 2003 var en katastrof åt det mer hårdrocksymfoniska hållet.
Ett hopp i mörkret kom med ’Crooked Timber’ (2009) som känns mer avslappnad, melodierna inte så frampressade. Mer grunge, mindre hårdrock.
Sen ytterligare tre album i Metallicafåran, innan nya ’Hard Cold Fire’ som är ett nytt försök att hitta något eget.
Man måste beundra deras ihärdighet.
Här känns det som att bandet låter mer Sator än powerpop-hårdrock. Ett fall framåt.
En låt som ”Poundland Of Hope And Glory” har lite av det där gamla klippet, och var det som tryckte av alla funderingar.
Slutsats:
Therapy? borde gröta till ljudbilden igen, döda refrängerna, tillåta att bandmedlemmarna lirar mer fritt och inse att musik som inte tar risker aldrig kommer att skaka om sin publik.
Efter 32 år kan det vara dags att utmana den strålande debuten.
Recensionen är enbart publicerad här 2023 © MatsLundgren.se
