DAF
Für lmmer
Virgin
Omtryckt! Publicerat Schlager 52 – 12 okt 1982
Jag minns att jag hörde femmannabandet Deutsch-Amerikanische Freundschaft på en skum och förvirrad samlingsplatta. Men jag fattade aldrig att det var dom. Men jag har för mej att det doftade pre-punk.
Jag minns att deras första LP ’Produkt Der Deutsch-Amerikanischen Freundschaft’ (Warning Records, 1979) lät som om den var inspelad i ett källarhål med en portabel utrustning. Den var kaotisk, förvirrad och en punkigare variant av vad svenska Träd, Gräs och Stenar påbörjade.
Jag minns fyramannabandet DAF 1980 med LPn ’Die Kleinen Und Die Bösen’, då Daniel Miller och hans nystartade bolag Mute Records hörde gruppens inneboende kraft. Producenten Conny Plank – som i fortsättningen skulle följa dem – rensade upp deras ljudbild.
Syntarna fick en centralare roll för att understryka den industrirock och de Gabiska skräcktexter som klädde av samhällets förtäckta våld in på bara kalsongerna. Fortfarande finns den ostrukturerade vreden som får låtarna att ibland kantra till vansinne.
Jag minns också att bandet krympte ner till sina beståndsdelar: Robert Görl, samtliga instrument, och Gabi Delgado-Lopez, sång på nästa LP året efter. Samtidigt förklarade de ’Alles lst Gut’, det fanns ingen ytterligare anledning till oro.
Texterna blir alltmer brottstycken ur verkligheten, fortfarande med alarmerande tydlighet, minimalistiskt uttryckt för att hälla ihop den förvirrade ”civiliserade” människan till en enhet, en individ.
DAF har lämnat Mute för Virgin, musiken blir också dansantare, hetsigare, men också mer sparsamt instrumenterad. Konkurrensen från uppdykande syntband blir aldrig något hot – DAF är redan veteraner oändligt långt före idémässigt.
Jag minns att senaste LPns budskap ’Gold Und Liebe’ var en totalstripp till livets start: fascinationen över den egna kroppens förmåga till arbete, njutning och kontroll. En sublim protest mot det repressiva samhället eller en total kapitulation? Sex under vattnet eller på land? Kanske bådadera.
”Gold Und Liebe” blir den mest dansanta plattan de hittills gjort. Posörerna jublar.
Jag minns att min första blick på senaste och sista ’Für lmmer’ med pojkarna i silhuett, fick mej att undra: wo und wohin.
När allt nu blivit läderjackor, läderbyxor, läderbikinis och Soft Cell, Depeche Mode, Duran Duran m fl får pilsnerrockarna att stundom ta detta vämjeliga ord ”syntmusik” i sina munnar, sätter DAF än mer strama tyglar på sin musik.
Musiken är oskylt naken och texterna frusnare än någonsin. ”Ein Bisschen Krieg” är låten som påminner den okritiska EMschlagerpubliken att den kanske borde tänka annorlunda om den ”fredsälskande” tyska nationen och nationella ledare överhuvudtaget.
DAFs texter och musik levde länge i skuggan av punkvågen. När klimatet blev det rätta kunde deras symboler och avancerade teknik gå upp i vind.
Råheten gick inte att ta miste på, inte heller det bisarra.
Livet är en galen cirkus där dårskapen i kronbladen hotar sprida förgiftningen ända ner i rotsystemet.
För DAF har tekniken hela tiden funnits där, färdig att utnyttjas.
De rör sig hela tiden i gränslandet till det perversa, texterna är djupt ironiska och missar inte någon möjlighet att exploatera klichéerna.
DAFs musik arbetar sig genom kroppen upp till hjärnan.
De betecknar sin musik som ”kroppsmusik för komplicerade rörelser”.
Och om människor kan röra sig, förstår de mer än om de är orörliga.
Så har då cirkeln slutits.
DAF har uppnått sina syften; att sprida tysk musik med tyska texter till en stor publik.
Robert och Gabi går nu skilda, okända vägar.
Och lämnar efter sig en rad enastående dokument om det västerländska välståndssamhället.
Som aldrig bör glömmas.
Jag minns. Vi minns.
För Alltid.
Ursprungligen publicerad i Schlager nr 52-821012, återpublicerad här 2021 © MatsLundgren.se