THE B-52’s
Mesopotamia
Island
Omtryckt! Publicerat: Schlager nr 36 – 23 februari 1982
Mesopotamia’ har fått en del förhandsreklam mycket tack vare att Atlantagruppen haft huvudmannen i Talking Heads, David Byrne,som producent.
Resultatet var ämnat till en LP, men på tallriken snurrar bara en totalt 30 minuter lång skiva. Resten lar komma senare – när vet ingen.
Självklart har B-52’s vunnit oerhört mycket på Byrnes kunnande. Framför allt har han benat upp alla gruppens ambitioner, som tidigare bitvis har gett ett kompromissartat, i längden enformigt intryck.
Brynes insats har gjort att de kunnat utveckla sin speciella rytmmusik därifrån de slutade. Utan att han försökt ta särarten ifrån gruppen. Det är Byrne förståndig nog att låta bli.
’Mesopotamia’ präglas av en befriande renhet och koncentration.
Cindy Wilsons röst är komprimerat inspelad och hårt separerad i ljudbilden, vilket ger ett starkt intryck. Även om orden emellanåt försvinner är det den totala utlevelsen som kryper in under vår hud.
Hon har den där sällsynta rockrösten och dansar tillsammans med kör- och atmosfärskaparen Kate Pierson rakt igenom plattan på melodifyllda linor.
Den dubbelspelande basen och synten ger med hårt distade trummor rytmen. En skräpig. nedmixad gitarr slår mellanbeaten.
Här och var slänger dom dessutom, som i ”Cake”, in hastiga trumpeter och en framfusig sax.
Det tilltagande kaoset håller ända, tack vare renheten, kvar intresset. Vi befinner oss mitt i en svårfångad process som snarare fascinerar än skrämmer.
Byrne insats – förutom inhopp på olika instrument – är just kanalisering av B-52’s tidigare otyglade energi.
Tillsammans har de gjort en oerhört personlig, ren och välspelad modern funk, som har alla förutsättningar att göra B-52’s kända för en större publik.
Tänk dej hela landet freaka loss till deras dansmusik.
Det skulle Sverige behöva.
Mats Lundgren
Ursprungligen publicerad i Schlager nr 36-820223, återpublicerad här 2023 © MatsLundgren.se